”Du kan få skuldsanering om du är så svårt skuldsatt att du inte på något sätt kommer att kunna betala dina skulder på många år”, står det på Kronofogdens hemsida.
Om Irland, Portugal och Grekland varit svenska privatpersoner hade de kvalat in med så god marginal att handläggarna rullat fram röda mattan och bjudit på bullar med gult i. Och det redan innan veckans besked att Irlands banker behöver ytterligare 24 miljarder euro. De irländska skattebetalarnas kostnad för sina inhemska kasinon summerar nu till nätta 70 miljarder euro. Skuldsanering innebär enligt den svenska myndighetens definition att ”under vissa förutsättningar befrias från skyldigheten att betala sina skulder helt eller delvis.”
Det nederlag som det innebär att vifta med en vit flagg framför fordringsägarna uppvägs av möjligheten till nystart längre fram.
I EU är man snällare. I alla fall på papperet. ”Europa kommer aldrig att låta ett euroland ställa in betalningarna”, lovade Jean-Claude Trichet, chef för europeiska centralbanken, när det första räddningspaketet för euron presenterades förra sommaren.
Istället för sanering har länder med skuldproblem försetts med nya kreditkort, i form av nödlån från EU och IMF, för att kunna betala sina räkningar. Matematikintresserade ekonomer påpekade redan ifjol att idén inte var allt för briljant. För ett land ska kunna banta sin statsskuld krävs att den ekonomiska tillväxten är minst lika hög som räntan på lånen. Om inte måste mellanskillnaden sparas in genom stora överskott i statsbudgeten.
I djup lågkonjunktur tvingar det fram så masochistiska besparingar att ekonomin riskerar att krympa ytterligare. Fallande BNP och stigande räntor gör att landet riskerar att hamna i en hopplös skuldfälla.
Irland har en statsskuld på över 100 procent av BNP och en ekonomi som backat med 11 procent sedan sparkuren började. Nödlånen från EU med en ränta på 5,8 procent framstår som en lika långsiktig lösning som en kredit hos Hells Angels. Siffrorna för Grekland, ett annat land som ”räddats” av EU, imponerar lika lite.
På marknaden har domen redan fallit. Där räknas det kallt med att Grekland, Irland men även Portugal förr eller senare knäcks av skuldberget. Ländernas statsobligationer är lika populära som grönsaker från Fukushima och räntan uppe på ockernivåer, för Grekland hela 15 procent för ett tvåårigt lån.
Kärnan i eurokrisen är att banker över hela Europa lånat ut pengar på alltför lösa grunder, till varandra och till olika länder. Kreditförluster är visserligen ett lika vardagligt inslag i finansbranschen som vinster. Men inte i EU:s värld. Krisstrategin har från börjat byggt på den heliga principen att de som lånat ut pengar ska skyddas till varje pris. Smärtan bärs bara av ena parten, låntagarna. Det blir extra problematiskt eftersom bankernas skulder blivit befolkningarnas.
När irländarna nu ska hosta upp ytterligare 24 miljarder euro, pengar som tas från pensionärer och dagisbarn, går fortfarande de som lånat ut 16 miljarder euro till bankerna i form av så kallade seniora obligationer helt skadeslösa. För att rädda banker i framförallt Tyskland och Frankrike från obehagligheter offras en hel generation invånare som måste tillbringa decennier med att betala av på skulder de själva inte skapat. Istället för att lösa grundproblemet genom att staga upp vingliga banker används EU:s resurser till nödlån som tycks lika effektiva som att släcka en skogsbrand med Molotovcocktails.
Europas krisländer och zombiebanker behöver inte fler nödkrediter utan någon form av skuldnedskrivning. Det är något som framhållits av bland andra Kenneth Rogoff, före detta IMF-ekonom och expert på skuldkriser.
Om alla vet att ett lån aldrig kommer att betalas tillbaka är det meningslöst att låtsas något annat. Att fortsätta insistera på anorektiska budgetar för att betala av på fantomskulder ökar bara lidandet. Och ju längre tiden går desto jobbigare blir det. Utspilld filmjölk luktar inte bättre imorgon bara för att man lägger en tidning över idag.
Men samtidigt som EU:s ledare med Angela Merkel och Nicolas Sarkozy i spetsen vägrat ta ordet skuldnedskrivning i sin mun är de med någon slags perverterad krislogik på väg att tvinga fram just detta, fast i en omild form.
Ett villkor för EU:s nya permanenta krisfond ESM som ska träda i kraft 2013 är att lån från fonden ska stå först i kön vid en eventuell rekonstruktion. Det har tolkats som att övriga långivare, efter det datumet, får vara beredda på att ta förluster. Kanske räknar Merkel & Co med att deras skakiga banker blivit så krya 2013 att de tål smällen från en eller annan kollaps. Men nyheten har fått investerare att redan idag peststämpla krisländernas statspapper. Med andra ord rycker statskonkurserna närmare. ”Ett stort steg framåt för att lösa skuldkrisen”, förklarade Angela Merkel efter uppgörelsen kring ESM förra helgen. Med sådana livräddare framstår det kanske till och med som ett bättre alternativ att simma i land för egen maskin.
