På söndag går tidsfristen ut för industrins parter att göra upp själva om nya löneavtal. Från måndag den 1 mars är det industrins opartiska ordförande, eller medlare, som tar över taktpinnen. Därefter handlar det för fack och arbetsgivare om att reagera på de bud som Opos lägger fram.

Det är industrin alla ögon riktas mot, eftersom de förväntas teckna avtal som blir riktmärke för övriga områden på arbetsmarknaden. Ska det fungera är tiden begränsad, eftersom avtalen för handeln, kommunerna och byggbranschen löper ut samtidigt som för industrin, den 31 mars.

Sedan Industriavtalet och förhandlingsordningen med Opos föddes 1997 har industrins parter inte någon gång haft ett avtal klart innan medlarna klivit in. Så det är ingen sensation att så knappast sker nu heller. Men till skillnad från i den senaste stora avtalsrörelsen 2007 verkar förhandlingarna inte alls röra sig framåt.

Det som pågår liknar mest ett ställningskrig, där båda sidor målar upp motparten som orsak till stiltjen. IF Metall anklagar industrins arbetsgivare för att förhala processen eftersom inget preciserat bud har lagts på bordet. Noll kronor i de centrala avtalen finns enligt facket inte på kartan och så länge det budet ligger är vägen framåt blockerad.

Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe kontrar att det inte går att lägga ett bud så länge facket ”villkorar” förhandlingarna på ett omöjligt sätt. LO-kravet på att få begränsa hur bemanningsbolag används har enligt Teknikföretagen utvecklats till ett ”fackligt veto”, som helt låser situationen.

Samtidigt går Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren, högste ansvarig för avtalsfrågorna, ut och hävdar att det är LO:s jämställdhetspotter som orsakar stiltjen i förhandlingarna.

Frågan om de centrala avtalens roll, bemanningsbolagen och jämställdhetspotterna är i grunden maktfrågor. Lönebildning som bara sker lokalt ute på företagen försvagar de centrala fackens roll, alltså vägrar de att backa där. För arbetsgivarna är medbeslutande om bemanningsbolag ett ingrepp i den fria arbetsledarrätten, en princip som de inte är beredda att tumma på.

Jämställdhetspotterna var LO:s stora triumf i den förra avtalsrörelsen, som Svenskt Näringsliv accepterade först efter en uppslitande konflikt kring handelns avtal. Den här gången verkar arbetsgivarsidan fast besluten att sätta stopp för en fortsättning. LO marknadsför potterna som en metod att få jämställda löner, men konstruktionen ger också LO-styrelsen stor makt över lönebildningen.

Vägen mot nya avtal är därmed kantad av svårforcerade hinder och när avtalen löper ut den 31 mars upphör också fredsplikten. Sannolikheten för en konflikt, mitt i en djup lågkonjunktur, var från början inte så stor. Nu verkar den öka.