Förra veckans beslut av Irland att ge obegränsade garantier för alla medel som placerats i landets sex största banker har väckt oro i fler europeiska huvudstäder än Stockholm för att det kan bli startskottet för en ren ”kapprustning” mellan EU-länderna när det gäller skyddet för småspararna.
Bättre förebygga än förebyggas, alltså. Annars kanske hushållen börjar lyfta över sina sparpengar till utländska banker med högre garantibelopp.
Även Danmark, Österrike och Tyskland har höjt garantierna och/eller gått ut med muntliga försäkringar om att ”inga vanliga sparare ska drabbas”. För att inte tala om USA. Ett av kongresstilläggen i finansminister Henry Paulsons krisplan är en höjning av insättargarantin från 100 000 till 250 000 dollar per sparare och bank (d.v.s. till 1,8 miljoner kronor, nästan fyra gånger så mycket som i Sverige).
Och visst. Småspararna är oroliga. Inte bara i Sverige. Det vore märkligt annars, i en tid då finanskrisen är det totalt dominerande temat i medierna världen runt.
Men vi har långt ifrån någon svensk ”Northern Rock-situation” där skärrade kunder köar för att ta ut sina sparpengar av rädsla för att banken ska gå omkull. Det visar enkäten härintill. Och den stämmer väl överens med den stora kundundersökning som gjorts av SKI och som presenterades i SvD Näringsliv igår. Privatkunderna är nöjda, deras betyg på den egna banken har faktiskt stigit sedan ifjol.
Den verkliga paniken finns i stället bland proffsen på aktie- och andra finansmarknader. Det kunde man tydligt avläsa i gårdagens nya börsras.
Och inom bankerna själva. Alla misstror alla. Ingen vet var krisblixten slår ner nästa gång. Det gör att de europeiska bankerna, liksom de amerikanska, vägrar att låna ut pengar till varandra på annat än extremt korta löptider. De samlar i ladorna för att övervintra och för att kunna ta hotande kreditsmällar med följden att stora delare av finanssystemet förlamats.
Om inte bankerna lånar ut pengar till varandra måste centralbanken träda in i deras ställe. Och det är det som skett och sker i megaskala. Centralbankerna har - som Riksbanken igår - pumpat in ständigt större belopp för att lånehjulen inte ska stanna helt. (Det handlar alltså inte om direkta statsstöd till bankerna utan att hålla flödena igång.)
För den vanlige småspararen ter sig det här naturligtvis som ett rätt obegripligt bollande med ofattbart stora belopp, en ”ekonomisk science fiction” som - förutom möjligen höjda boräntor - är svår att koppla till den vardagsekonomiska verkligheten.
Ännu. För finanskrisen kan rätt snart bli nog så påtaglig även för de svenska hushållen om den drar ut på tiden. I USA ser man allt tydligare tecken att djupfrysningen i banksystemet nu börjar slå hårt även mot den bredare ekonomin utanför banksektorn.
Med banker som stramar åt utlåningen blir det allt svårare och dyrare för företag, myndigheter och kommuner att finansiera sina löpande kostnader för löner, hyror, leverantörer. Det skapar en ond cirkel som ytterligare stryper den ekonomiska aktiviteten i ett läge då konjunkturnedgången blir allt brantare för var dag som går.
Prognosmakarna tävlar nu om att drastiskt skriva ner sina tillväxt- och upp sina arbetslöshetsprognoser. Deutsche Bank spår exempelvis i en färsk analys att USA får nolltillväxt och Euroland ett minus för BNP nästa år.
Recession på båda sidor av Atlanten, alltså. Och det är inget ”i-värsta-fall-scenario”. Om finanskrisen fördjupas kan det bli betydligt värre än så.
