Det är först de senaste fem åren som Kinas investeringar i omvärlden har tagit fart, men nu går det undan. Kina var i fjol världens femte största utlandsinvesterare.

Efter en första våg som främst handlat om att säkra energi- och råvarutillgångar i Afrika, Asien, Australien och Latinamerika växer nu en andra våg med andra motiv. Allt fler kinesiska företag söker nya marknader eller utländsk teknik, som Geely genom sitt köp av Volvo. Många företag investerar också utomlands för att vässa sin konkurrenskraft när de kinesiska lönerna stiger snabbt och Kinas valuta blir allt starkare.

Fortfarande står dock Kina för en relativt liten andel av alla globala företagsköp och andra internationella direktinvesteringar som har gjorts genom åren.

Kina har helt enkelt kommit i gång med sina utlandsinvesteringar betydligt senare än med sin ekonomi i stort. År 2010 bidrog Kina med 5 procent av alla globala direktinvesteringar samtidigt som landet svarade för nästan en tiondel av världens BNP, enligt en analys från den amerikanska rådgivar- och forskningsfirman Rhodium Group.

Men läget ändrar sig snabbt, framhöll Kinaexperten Daniel Rosen från Rhodium Group vid ett seminarium hos SEB i Stockholm nyligen.

Efter att Kina hittills har investerat drygt 300 miljarder dollar utomlands är en mäktig ökning på väg. Fram till 2020 väntas Kina genomföra nya direktinvesteringar för åtminstone 1000–2000 miljarder dollar utomlands, alltså i genomsnitt 100–200 miljarder om året. Och det är en försiktig prognos, understryker Daniel Rosen.

Samtidigt noterar han att Kinas expansion skiljer sig från Japans globala genombrott.

–Japan hade på sin tid tiotals konsumtionsmärken som var stora globalt. Kina har egentligen inget sådant varumärke. Så det blir annorlunda för Kina att skaffa sig brohuvuden i Europa, säger Daniel Rosen.

–Hittills har det huvudsakligen varit statsägda företag som gjort investeringar utomlands – ”stora företag som gör stora affärer i naturresurser”, framhöll en annan deltagare vid SEB-seminariet, Frank Xu från investmentbanken China International Capital Corporation (CICC) i Peking.

Frank Xu är chef för företagsförvärv och fusioner på CICC. Han har därför haft en central roll i en rad internationella affärsuppgörelser.

Han noterar att de kinesiska uppköpen ökade kraftigt i Latinamerika i fjol, framför allt i oljebranschen, medan investeringarna i Europa minskade efter några stora affärer 2009. Men nedgången i Europa är bara tillfällig, enligt Frank Xu.

–Jag tror att naturresurser kommer att spela stor roll även för de kinesiska utlandsinvesteringarna i framtiden. Resten kommer mest att gälla i konsumtionsvaror och industrier. Men affärer kommer inte att bli lätta att göra. Man måste både ha motivation och kapacitet, säger Frank Xu som framhåller att Kinas statsägda företag ytterst alltid agerar på kommersiella grunder.

Därför är kinesiska banker och andra företag i finansbranschen försiktiga med utlandsaffärer nu.

Frank Xu ser också komplikationer för andra kinesiska företag som vill investera i andra länder.

–I olje- och gassektorn har vi bara fyra stora företag som kan klara stora affärer utomlands. I övriga råvarubranscher har vi mest medelstora och mindre företag.

–Kinesiska företag är dåligt förberedda. Det kan hända saker som vi inte känner till, säger Frank Xu.

Att vägen ut i världen inte är så lätt för kinesiska företag framhålls också av Guo Yufang, som varit rådgivare i flera kinesiska utlandsaffärer och leder konsultfirman Jomec i Rotterdam. Att rätt värdera företag som ska köpas kan exempelvis vara svårt, noterar Guo som också deltog i SEB-seminariet.

Kina måste också agera i ett globalt spel som inte är så lätt att tolka, menar Guo. Kina har ökat sin import, höjt växelkursen på sin valuta och köpt amerikanska statsobligationer. Men trots att den kinesiska valutan stärkts 30 procent mot dollarn accepteras inte Kinas valutasystem av USA. Det är själva systemet som är knuten, menar Guo. För kinesiska företag gäller det att agera marknadsekonomiskt, betonar han och uppger att många mindre, privata bolag lyckas bra i Europa. Statsägda företag däremot tror ofta att storlek räcker och strävar gärna efter monopol. Dessutom är de ofta alltför hierarkiskt styrda.

–Kina måste lära sig och mogna, men har inte tid att bygga upp sina varumärken. Därför behöver landet öka sina företagsköp och utländska investeringar, säger Guo Yufang.