Det mesta är röjt efter pannbiffsmiddagen, nu ligger kokboken uppslagen i köket med lussekattsreceptet väl synligt. Iris Lövnord Åström, kikar in och sniffar i luften.
–Man kan känna vad som är på gång, säger hon och skrattar.
Iris Lövnord Åström, 57, och Irene Oryema, 37, visar runt i lokalerna hos Stockholm Fountain House på Götgatan, en organisation som jobbar med rehabilitering av personer med psykisk ohälsa. Båda är förtidspensionerade, men är nu så sakta på väg ut i arbetslivet igen.
–Jag skulle vilja bli sjuksköterska. Jag började utbilda mig till det tidigare, och nu känns det som att jag skulle kunna klara det igen, säger Irene Oryema.
Hon har för tillfället ett övergångsarbete via Fountain House, där hon arbetstränar som konsult inom psykiatrin. Iris Lövnord Åström ska snart påbörja ett övergångsjobb som lokalvårdare.
–Jag har inte varit ute och arbetstränat på åtta år, så det känns spännande, men nervöst samtidigt. Undrar om jag kommer att klara det? säger hon.
Övergångsjobben är aldrig menade att bli permanenta, utan är just träning. De kan dessutom bidra till att fylla igen djupa hål i cv:t. Handledare från Fountain House finns med på arbetet och stöttar övergångsjobbaren, bland annat i kontakten med kollegorna.
–Ofta har man ju varit borta länge från arbetsmarknaden eller från plugget och är ovan vid den sociala biten. Kanske skäms man för att man har varit sjuk. Då kan man få jättefint stöd så att man kan ta sig över den tröskeln, säger Iris.
För även om antalet ökar, så är det fortfarande få personer som kommer ut i arbetslivet igen efter en förtidspension. Iris och Irene ser många förklaringar.
–Kanske är man för sjuk för att gå vidare, men det krävs en vilja också. Man måste veta att man är behövd, inte stängas ute från samhället, säger Irene.
–Dessutom har du oftast en viss tid på dig i den traditionella rehabiliteringen, och klarar du inte den blir du utkastad, säger Iris.
Hon efterlyser mer tid, och möjlighet att prova en gång till, även om det inte fungerar första gången. Dessutom är både hon och Irene överens om att systemet gör att många idag drar sig för att börja jobba på prov, eftersom de är rädda för att inte klara av det och då stå utan ersättning.
–Alla här har en låg ersättning, men den betalar hyran, elen och maten nästa dag. Det är den enda grundtryggheten vi har, säger Iris.
Hon mår bättre idag än på många år, och när en förhoppning om att kunna jobba de sista åren innan pensionen och tjäna ihop lite pengar.
För Irene handlar mycket om att känna att hon gör nytta, och att kunna känna en stolthet när lönebeskedet kommer.
–Det är inte roligt att leva på skattepengar, jag blir inte glad när jag får dem. Jag vill kunna bidra med något.
–Man kan känna vad som är på gång, säger hon och skrattar.
Iris Lövnord Åström, 57, och Irene Oryema, 37, visar runt i lokalerna hos Stockholm Fountain House på Götgatan, en organisation som jobbar med rehabilitering av personer med psykisk ohälsa. Båda är förtidspensionerade, men är nu så sakta på väg ut i arbetslivet igen.
–Jag skulle vilja bli sjuksköterska. Jag började utbilda mig till det tidigare, och nu känns det som att jag skulle kunna klara det igen, säger Irene Oryema.
Hon har för tillfället ett övergångsarbete via Fountain House, där hon arbetstränar som konsult inom psykiatrin. Iris Lövnord Åström ska snart påbörja ett övergångsjobb som lokalvårdare.
–Jag har inte varit ute och arbetstränat på åtta år, så det känns spännande, men nervöst samtidigt. Undrar om jag kommer att klara det? säger hon.
Övergångsjobben är aldrig menade att bli permanenta, utan är just träning. De kan dessutom bidra till att fylla igen djupa hål i cv:t. Handledare från Fountain House finns med på arbetet och stöttar övergångsjobbaren, bland annat i kontakten med kollegorna.
–Ofta har man ju varit borta länge från arbetsmarknaden eller från plugget och är ovan vid den sociala biten. Kanske skäms man för att man har varit sjuk. Då kan man få jättefint stöd så att man kan ta sig över den tröskeln, säger Iris.
För även om antalet ökar, så är det fortfarande få personer som kommer ut i arbetslivet igen efter en förtidspension. Iris och Irene ser många förklaringar.
–Kanske är man för sjuk för att gå vidare, men det krävs en vilja också. Man måste veta att man är behövd, inte stängas ute från samhället, säger Irene.
–Dessutom har du oftast en viss tid på dig i den traditionella rehabiliteringen, och klarar du inte den blir du utkastad, säger Iris.
Hon efterlyser mer tid, och möjlighet att prova en gång till, även om det inte fungerar första gången. Dessutom är både hon och Irene överens om att systemet gör att många idag drar sig för att börja jobba på prov, eftersom de är rädda för att inte klara av det och då stå utan ersättning.
–Alla här har en låg ersättning, men den betalar hyran, elen och maten nästa dag. Det är den enda grundtryggheten vi har, säger Iris.
Hon mår bättre idag än på många år, och när en förhoppning om att kunna jobba de sista åren innan pensionen och tjäna ihop lite pengar.
För Irene handlar mycket om att känna att hon gör nytta, och att kunna känna en stolthet när lönebeskedet kommer.
–Det är inte roligt att leva på skattepengar, jag blir inte glad när jag får dem. Jag vill kunna bidra med något.
