När Clara Kvarnung stod inför en tredje omorganisation med nya neddragningar på SVT kände hon att det räckte. Efter många överväganden tog hon erbjudandet om avgångsvederlag. I veckan som gick jobbade hon sin sista dag på SVT.
Foto: Yvonne Åsell
Osäkerhet. Oro. Får jag vara kvar? Varför ska just jag få behålla jobbet? Ett varsel om uppsägning på en arbetsplats väcker tankar och åter tankar som virvlar runt. Den trygga och fasta grunden – att ha ett jobb att gå till – blir inte längre självklar.
Arbetsgivarens förvarning om uppsägningar är till för att skapa rådrum så att arbetsmarknadsmyndigheter ska kunna planera de insatser som behövs på en drabbad ort.
För dem på en varslad arbetsplats kan denna vänteperiod vara betydligt jobbigare än när det till slut utkristalliserat sig vilka som får vara kvar och vilka som måste gå.
I måndags kom ett nytt varsel som gällde Sveriges Televisions verksamhet i Stockholm. Det behöver inte Clara Kvarnung bry sig om för egen del. Hon gjorde i veckan sin sista arbetsdag på SVT efter sju och ett halvt år på arbetsplatsen.
Hon minns informationsträffen i våras med runt 50 anställda samlade och när en hög chef informerade om att det fanns möjlighet att få ett avgångsvederlag om någon frivilligt lämnade organisationen.
– Det var förstås en tryckt stämning. Ingen av oss sade något. Det här var tredje omgången omorganisation för mig och vid närmare eftertanke kände jag att nu räckte det.
– Vid nästa neddragning kunde det bli min tur att få lämna företaget, även om jag kände mig ganska säker på att denna gång kunna hanka mig kvar med något nytt jobb.
Under åren på SVT har hon hunnit med mycket i arbetsväg, bland annat att jobba som hallåa och att ansvara för att planera trailers.
– Beskedet om nya neddragningar väckte förstås en osäkerhetskänsla.
Clara Kvarnung ventilerade sina jobbtankar med sin man, mamma och nära vänner. De stöttade henne i det beslut som värkte fram: att acceptera en uppsägningslön som innebar ett antal månadslöner utbetalda i en klumpsumma.
– Just nu vet jag inte vad jag ska ta mig för härnäst. Jag får lite tid att fundera under min föräldraledighet.
Nu, med en lågkonjunktur för dörren, börjar det bli högkonjunktur för de organisationskonsulter som ska stötta alla dem som drabbas. Arbetslivsresurs, främst med fokus att gripa in och hitta lösningar för utsatta arbetare, har inte minst fullt sjå med att rycka ut till en fordonsindustri i kris.
Roland Andersson, konsult på Arbetslivsresurs, betonar vikten av att cheferna måste informera – och vara tydliga i sin information redan innan ett eventuellt varsel läggs.
– Det blir besvärligt om situationen förvärras för de företag som har slarvat med informationen innan. Brist på information leder också till att personalen för egen del börjar spekulera. Ge information tätt, även om det inte finns några egentliga nyheter att förmedla.
I bilindustrin har varslen duggat tätt i år. Senast i fredags blev det känt att ytterligare 900 ska bort från Volvo Personvagnar utöver de 1 200 som varslats.
Vid amerikanska Lear, som tillverkar säten till Volvos och Saabs personbilar är det lika illa. I början av september kom det fjärde varslet sedan maj. Två av varslen har riktats mot arbetsplatsen i Trollhättan. De andra två har gällt Lears arbetsplats på Torslanda i Göteborg där Paul Jensen är huvudskyddsombud.
– Det är ytterst tungrott för mig som facklig företrädare. Jag måste följa min tystnadsplikt gentemot ledningen samtidigt som jag måste stötta mina arbetskamrater och göra det bästa i situationen.
De ökade varslen i år, den högsta siffran sedan 2005, beror mycket på en sviktande konjunktur som gör att företagsledningarna ser över bemanningen för att minska kostnaderna.
Inte bara fordonsbranschen, med tydlig geografisk tonvikt i västra Sverige, har det tufft när konjunkturhjulen snurrar långsammare. Även skogs- och pappersindustrin ser sig nöd-sakad att kapa kostnaderna. Det slår hårt mot många orter som är beroende av sitt bruk, exempelvis har finsk-svenska Stora Enso lagt ned pappersbruket i Norrsundet utanför Gävle.
Ett aktuellt exempel i veckan är just Stora Ensos avisering om ytter- ligare bantning av 1 700 jobb. Denna gång berörs i Sverige dock bara ett antal tjänster vid bruket för tidningspapper i Hylte i Hallands län.
Som chef kan det vara extra tufft inför en neddragning. Chefen själv ska försöka göra det bästa för sina medarbetare. Samtidigt kan hon/han själv sitta pyrt till, och bli en av dem som slutligen blir uppsagd.
Dessutom är det lätt att glömma bort de medarbetare i en grupp där reaktionerna inte märks så tydligt.
– Chefen måste tänka på alla i gruppen och förstå att ingen reagerar på exakt samma sätt. En del pratar mycket, en del gråter och sådant märks förstås. Det är viktigt att inte missa dem som drar sig inåt och verkar oberörda, säger Lisbeth Axelsson som är rådgivare på Trygghetsrådet.
Hon tillägger att alla berörs, även de som känner att de sitter säkert. De påverkas av att arbetskamraterna mår dåligt och oroar sig för deras del.
Även Lisbeth Axelsson trycker på vikten att informera, att berätta vad som kommer att hända med dem som så småningom blir uppsagda. Vilken stöttning kan man få? Finns det någon arbetsmarknad för mig där ute? Och hur går det att klara en arbetslöshet rent ekonomiskt?
Frågorna är många, svaren inte alltid givna.
– Det viktiga är att kunna vara ett bollplank tidigt för den drabbade. De måste ha någon att prata om sin oro med. Det är bra om en konsult kan vara på plats under varselperioden för samtal med de anställda.
