Inger Ashing har en speciell ledarposition. Hon är Rädda Barnens ansikte utåt och ska, tillsammans med övriga styrelsen, förvalta rörelsens prioriteringar.

– Jag har ett förtroendeuppdrag, jag är vald av medlemmarna och ska svara inför dem. Jag ska ha en god bild av vad organisationen vill men det kan vara svårt ibland eftersom det handlar om många olika viljor.

Hon menar att medlemmarnas röster ska komma fram och att styrelsen ska lyssna på alla men att man till slut ändå måste peka ut en riktning.

– Det handlar om ett inlyssnade ledarskap men det betyder inte att man inte kan peka med hela handen. Sedan får medlemmarna bedöma om vi gjort ett bra jobb.


Internationella Rädda Barnen är nu mitt i en omorganisation, samtliga 29 internationella program ska samordnas till en programenhet. Inger Ashing är självklart med i diskussionerna och representerar Sverige. Det är en tung uppgift.

– Bland annat handlar det om vad man är beredd att kompromissa om som land. Vi har stadgar och riksmötesbeslut som jag ska tolka och våga fatta beslut.

Men Inger Ashing påpekar att hon tycker om det arbetet. Sedan tidiga tonåren har hon varit involverad i projekt som värnar mänskliga rättigheter. Som 12-åring startade Non Fighting Generation i Malmö, en ungdomsförening med mål att minska våld och rasism.

– Jag har alltid haft bestämda åsikter och bergfasta övertygelser. Jag vill förändra saker, det är min drivkraft.


Hon är mest stolt över insatser som hon gjort i samband med projekt där hon arbetat direkt med barn och sett dem växa som individer. Men hon är väl medveten om att hon, som ordförande för organisationen, även varit med och påverkat politiska beslut som ger stora effekter.

– Förra året var vi med och drev igenom förslaget om barnahus, som innebär att barn som blivit utsatta för våld ska få hjälp på ett och samma ställe och inte behöva slussas genom olika myndigheter. Det är en av stora viktiga saker där vi påverkat, det är jag mycket stolt över.


Inger Ashing fick de tunga posterna inom Rädda Barnen och på Ungdomsstyrelsen innan hon fyllde 30 år och det har inte alltid varit smärtfritt. Hon har varit med om att folk inte trott att hon var chef utan en assistent, men då har andra i hennes omgivning reagerat och påpekat att det faktiskt är henne man ska tala med. Själv bryr hon sig inte särskilt mycket om det och säger att det viktiga är att bevisa sin kompetens.

– Den typen av kommentarer är mest påtagliga internationellt, det är inte sällan som jag får representera Sverige i bland annat EU-sammanhang och alla man möter är inte vana vid att se unga kvinnor på höga positioner.

Inger Ashing säger att man ibland måste ta plats själv. Man får ingenting gratis, man måste bevisa sin kompetens menar hon.


Samtidigt anser hon att man måste våga sig på nya saker, våga göra misstag för då lär man sig någonting.

– Jag har gjort många misstag, ibland har jag tagit på mig saker som jag inte rott iland. När jag var 11–12 år trodde jag att jag klarade allt, det förändrades vid 17–18 årsålder. Man blir bättre och bättre på att nedvärdera sig själv genom åren, det är lustigt.

Skräckupplevelsen var att som 13 åring hålla föredrag i aulan på en gymnasieskola, för elever som var mycket äldre än hon själv.

– Jag trodde att jag skulle dö, men det gick. Jag överlevde.