Pärmarna har inte hunnit installera sig i bokhyllan som fortfarande gapar tom bakom Marianne Westerlund där hon sitter i ett kontorsrum på mottagningen i Alby.

Som verksamhetschef för ­nyetablerade Distriktstandvården formar hon och hennes medarbetare organisationen från scratch – nybyggarandan är påtaglig.

– Eftersom det här är ett nytt företag har vi inga givna policys ännu. Vi följer de lagar som styr svensk tandvård men det finns hur många chanser som helst att påverka efter eget huvud.

Det är fortfarande tänder som gäller. Efter 29 år som klinikchef inom landstinget fick Marianne Westerlund den kick hon längtat efter när hon valde att hoppa av och ta steget in i det privata näringslivet.

– Naturligtvis har jag både kunskap, erfarenhet och en vilja att skapa någonting som fungerar smidigare än den stora Folktandvården med nästan 2000 anställda. Vi är 100 medarbetare så det blir kortare beslutsvägar.

Målet är att bli ett lönsamt företag med lägre kostnader än Folktandvården. Planen är också att skapa en ännu plattare organisation– till exempel anser Marianne Westerlund att det inte behövs några heltidsadministratörer i form av klinikchefer och dessutom föredrar hon att delegera ansvar, bland annat genom att låta medarbetarna själva sköta en stor del av arbetsintervjuerna.

– Det gör att folk lyfter när de får möjlighet att ta eget ansvar och därför blir mer engagerade. Om jag är en väldigt auktoritär ledare som inte är på plats, då ploppar det upp informella ledare som gör som de vill i alla fall.

Den nya rollen har gett henne mängder av ny energi, men valet var inte självklart– efter 30 år i landstinget kände hon sig som en ”folktandvårdare”. Att reaktionerna på ledningsnivå över hennes beslut att lämna skulle bli så starka hade hon däremot inte räknat med.

– Jag blev överraskad av att man tog så illa upp, man reagerade väldigt kraftfullt. Men jag var beredd på få gå på dagen.

Från hennes nätverk utanför arbetsplatsen var gratulationerna desto fler– att omge sig med andra positiva personer som man kan ringa till och få feedback av, är ett av hennes råd för att komma vidare. Och ledarskap, ”att leda människor”, har alltid varit självklart för Marianne Westerlund. Redan som 13-åring var hon elevrådsordförande.

Efter en tvåårig halvfartsutbildning på Handelshögskolan i Stockholm, som hon och tre andra klinikchefer fick av den tidigare arbetsgivaren, längtade Marianne Westerlund efter nya utmaningar.

– Man ångrar mest det man inte törs. Jag är väldigt nöjd att jag har vågat. Sedan må det bära eller brista, man måste ju göra en riskbedömning. Men att inte våga, då händer det ju heller ingenting.

Därför var det inte heller läge att sitta still i väntan på att något skulle dyka upp.

– Man kan inte sitta hemma och hoppas att någon ska erbjuda en någonting. Jag har nog signalerat intresse att gå vidare.

Det finns saker som bara händer och så finns det tillfällen när man måste fatta aktiva beslut, säger hon. Våga hoppa på saker och gå in för det.

– En av mina styrkor är att jag kan se positivt på det mesta som händer. Det går alltid att vinkla och se något positivt med både hinder och när något trasslar.