– Lexington är lite av en logisk följd av mina tidigare företagserfarenheter. När jag hoppade av som lärare 1990 startade jag några sommaröppna inredningsbutiker. Det var kul, men affärsidén tog ganska snabbt stopp, för jag skulle få in min inkomst på en väldigt begränsad tid, sju veckor per år.
I tre somrar höll hon på, sedan började hon i stället att sälja lyxiga yllefiltar under namnet Arctic Wool Design.
– Då insåg jag två saker: 1. Att Sverige är en för liten marknad. 2. Att det är både roligt och inte alls omöjligt att sälja internationellt. Jag sålde mest i Tyskland.
Det var under denna tid som idén till Lexington började gro. Kristina Lindhe var själv väldigt förtjust i New Englandstilen, men insåg att det egentligen inte fanns något inredningsföretag i den nischen. Hon såg sin chans.
– Jag, min man och tre vänner gick ihop och köpte varumärket Lexington, som höll på med bäddlinne. Egentligen var det bara namnet vi ville åt, det ligger så bra i munnen – sedan byggde vi upp ett helt nytt koncept.
De andra delägarna var entusiastiska bollplank, men Kristina Lindhe var den enda som jobbade med företaget. Då menar vi den enda. Anställda som hjälper till, vaddå? Vem har råd med det i början?
– Att starta företag innebär hårt slit, allt annat är inbillning, säger hon koncist.
Det internationella perspektivet fanns med från början. Företaget hade som mål att expandera till två nya marknader per år. En ganska snabb takt – fast det tycker inte Kristina Lindhe.
– Nej, det har varit ganska lagom. Har man ett så tydligt mål gör man planer och budgetar därefter och man får en väg att följa. Men det är ganska kaxigt och osvenskt. Många som startar företag säger att ”Jag börjar litet så får vi väl se …”.
– Ja, fast jag tror att om man inte siktar till stjärnorna kommer man inte att nå trädtopparna. Och nog har hon nått till trädtopparna. På tio år har Lexington gått från en omsättning på cirka en miljon kronor till 114 miljoner. Och företaget finns nu på tjugo marknader (= två nya per år).
– En anledning till att vi har lyckats gå in på så många marknader är att vi inte anpassar kollektionen till varje land, New England-stilen funkar nästan överallt, till och med i Saudiarabien, säger hon och berättar hur skeptisk hon var när ett stort varuhus i Saudiarabien hörde av sig och ville sälja deras grejer – men det har gått över förväntan.
– Däremot vill jag inte att Lexington ska bli ett för stort företag i meningen många anställda. Vi är 28 och det är ganska lagom. Jag vet att Lexingtonandan genomsyrar allt och alla. Blir man fler är det svårt att hålla koll.
Lexington har medvetet hållit sig ifrån stora investerare och lån. I princip har man inte gjort något förrän det har funnits pengar till det. Företaget har alltid visat svarta siffror.
– Vissa säger att det är typiskt kvinnligt att hålla på så, men jag tycker det är typiskt oss. Det kanske hade gått snabbare att bygga företaget med stora investerare, men på det här sättet blir företaget starkt och stabilt, vilket är en fördel när man vill vara ett trovärdigt handelsföretag och bygga långsiktiga relationer, säger Kristina Lindhe.
Detta ekonomitänk har dock inneburit en del för henne privat.
– Ja, det tog några år innan jag kunde ta ut en lön, skrattar hon. Lexington började i sängkammaren, men är sedan drygt ett år tillbaka även ett modeföretag. Eller livsstilsföretag, som de själva säger.
– Idén att göra mode har funnits länge och nästan varje säsong har någon som tittat i katalogen frågat var man kan handla kläderna som modellerna har på sig – fast de har ju varit privata. Och inte vill jag sälja min mockaskjorta inte!
Efterfrågan har alltså funnits, men det har också legat en utmaning i modeidén som till slut var för stor för att motstå.
– Många modeföretag har försökt att göra inredning, ytterst få har lyckats. Det kändes väldigt triggande att testa om vi kunde. Men jag har gått in i det med stor ödmjukhet; är fullt medveten om att modebranschen har helt andra människor och spelregler.
Innan hon satsade på kläder pratade, pratade och pratade hon därför med folk i branschen och lärde sig allt om försäljningsperioder, produktion och trender.
– Fast en hel del kunde jag redan eftersom Lexington sedan starten har inspirerats mer av modebranschen än inredningsbranschen. Vi har alltid tittat på modetrender och var först inom bäddlinne med att komma ut med fyra kollektioner per år.
Trots finanskrisen och handelns superdipp har satsningen gått bra.
– Att ständigt förnya sig är kul men svårt, däri ligger den största entreprenöriella utmaningen. Vi får väl se vart det leder oss framöver, säger hon.
