Sofie Johnsson har velat bli polis ända sedan hon gick på dagis. Det började med att hon tittade på Beck-filmerna på tv och fortsatte med en förkärlek till polis-t-shirtar, ”sådana som man kan köpa på marknader och i leksaksaffärer”.

Som 19-åring byggde hon upp en egen träningsbana i idrottshallen hemma i skånska Bjärnum. Med hjälp av plintar och ribbor försökte hon efterlikna den verkliga banan, som ingår i de fysiska tester som man måste klara för att bli antagen till Polishögskolan.

Halva släkten involverades. Hennes morfar, som jobbar på kommunen, löste lokalfrågan och hennes föräldrar och storasyster ställde upp som tidtagare och påhejare när Sofie slet för att träna upp sin koordination, kondition och styrka – hela tiden med siktet inställt på att bli polis.

– Jag vill det så himla mycket. Jag har alltid tyckt om att jobba med människor, och som polis kan man bidra till ett tryggare samhälle – och det brinner jag för, säger hon med uppenbar entusiasm.

Första gången Sofie sökte till Polishögskolan var våren 2007. Det gick ganska bra – hon kom så långt man kan komma, utan att komma in. Det innebär att hon klarade ordförståelseprovet, de fysiska testerna, polisintervjuerna, psykologintervjun och begåvningstesterna.

– Jag hade tur som gick hela vägen första gången jag sökte, säger Sofie, som inte blev alltför bestört när hon trots allt fick beskedet att hon inte kom in.

– Jag visste redan då hur svårt det är. De sa att det berodde på min ålder, att jag var för ung.

Den gången var Sofie 19 år. Medelåldern på dem som har kommit in på polisutbildningen de senaste åren ligger mellan 26 och 27 år, enligt Annika Ulltin, som är informationschef på Polishögskolan.

Det finns de som söker både sju och tio gånger, berättar Rafael Kiersz, som är ansvarig för polisstudenternas praktik i södra delen av Stockholm. Han är också en av dem som är inblandade i rekryteringen till Polishögskolan.

– Många gör det misstaget att de tror att polisen vill ha de tuffa, hårda killarna. De går uniformsgymnasium, gör värnplikten och tar utlandsuppdrag och tänker att ”nu har jag väl gjort allt rätt”. Men jag skulle vilja säga att ”nu har du gjort allt fel.”

Rafael Kiertsz menar att de som går tillväga på det sättet får en ganska snäv bild av verkligheten. I stället brukar han rekommendera de som vill bli poliser att arbeta med äldrevård, med sjuka människor eller med barn på dagis eller fritids.

– Självklart kan det vara bra att ha gjort båda delarna, både det hårda och det mjuka. Ett tips som jag brukar ge är att de ska engagera sig i ideella föreningar för att visa att de har ett samhällsintresse som handlar om att de vill göra världen bättre, säger han och tillägger:

– Problemet är att det är väldigt många som är väldigt lämpliga, men konkurrensen är så hård.

Visst blev Sofie lite besviken när hon inte blev antagen trots att alla tester och intervjuer gick så bra, men när hon nu ser tillbaka på tiden som gått kan hon se det positiva med att hon inte kom in direkt.

– Nu vet jag hur det hur det känns att få ett litet bakslag, det har snarare stärkt mig. Och under tiden som jag inte kommer in samlar jag på mig en massa livserfarenhet.

Sedan i höstas bor Sofie i Stockholm, där hon läser kriminologi på universitetet. Skulle hon trots allt inte bli polis vill hon ändå jobba med människor i framtiden.

– Med ungdomar som har problem eller med familjer med missbruksproblematik. Jag vill hjälpa människor som har det svårt. Men det är polis jag har fastnat för.

Varje halvår har hon lämnat in en ny ansökan till Polishögskolan. Just nu väntar hon på svar på sin fjärde ansökan. Hon är en av närmare 6 900 sökande till den utbildning som börjar i höst, med runt 350 platser. För säkerhets skull har hon redan skickat in ansökan nummer fem.

Fotnot: Enligt ett förslag i en statlig utredning våren 2008 ska polisutbildningen göras om till en högskoleutbildning som leder till en akademisk examen. Detta leder till att både utbildningen och rekryteringsförfarandet förändras.