När Anna Valev var tio år började satsningarna för att nå dit hon är i dag. ­Efter den vanliga skolan väntade alltid tre timmars träning på balett­skolan. Varje morgon när hon kommer till jobbet som premiär­dansös på Operan går hon igenom samma uppvärmning som när hon var tio – först övningar vid stången, sedan ut på ­golvet och till sist hopp.

Operans personalmatsal är full av dansare som ska få energi inför nästa repetition. Matsalen är långt ifrån lika glamorös som Operakällaren en bit bort men utsikten över slottet och strömmen är minst lika bra.


Direkt efter sin tvååriga gymnasie­utbildning fick Anna Valev jobb. ­Sedan dess har hon lämnat jobbet på Operan två gånger – när hon födde sina två barn.

– Innan kunde man vara borta ­under graviditeten och bara ta hand om sig själv. Nu måste man omplaceras. Det kan vara svårt, men de brukar hitta små uppgifter till mammorna, säger hon.

Även för den som vill och kan ­dansa under graviditeten kan det vara svårt eftersom en ballerina ska ha en viss figur.


Att dansa balett handlar mycket om att sköta sitt arbetsredskap – kroppen. Till exempel är personalen på operan ledig två månader på sommaren, men det betyder inte att de anställda kan sluta jobba med kroppen. Den måste vara i samma trim i slutet av sommaren som i början.

Att vara premiärdansare innebär att hon har den högsta titel som en dansare kan få inom baletten. Hon är ofta den som har huvudrollen eller någon annan framträdande roll. Att ha ett fast jobb som Anna Valev har, och dessutom på en av toppositionerna i landet, är få förunnat och det finns inte många andra arbetsgivare att välja bland i Stockholm. Det gör det också svårt att löneförhandla som inom andra branscher.

En premiärdansare, som Anna ­Valev, tjänar runt 30 000 kronor i månaden. Anna Valev säger flera gånger att hon inte tycker att det är någon dålig lön. Samtidigt har hon tio års ­utbildning, 20 år inom yrket och har nått så högt det går inom sin bransch.


Det är Teaterförbundet som organiserar dansarna på Operan. På Operan har större delen av dansarna tills­vidareanställningar men för merparten av Teaterförbundets övriga medlemmar som jobbar inom scen och filmområdet ser det inte likadant ut.

– Av Teaterförbundets cirka 2 000 skådespelare är endast cirka 230 tillsvidareanställda, alltså 10 procent. Det finns i dag ingen tillsvidareanställd regissör eller scenograf, med något enstaka undantag, på våra institutionsteatrar, säger Anna Carlson, ordförande för Teaterförbundet.

Enligt henne har tendensen under de senaste åren varit att det blir allt vanligare med korttidskontrakt. Ett kontrakt kan till exempel gälla under uppsättningen av en pjäs, det vill säga drygt tre månader. Teaterförbundet skulle hellre se att arbetsgivarna ­använde sig av möjligheten att skriva längre kontrakt på mellan två och fem år.


En del av institutionernas finansiering är de statliga anslagen. Urholkningen av anslagen började redan innan den borgliga regeringen kom till makten men den har förvärrats de två senaste åren, enligt Anna Carlson.

– Antalet uppsägningsförhandlingar på våra institutioner har varit fler under 2008 än vad jag någonsin kan minnas. En långvarig urholkning av anslagen leder till detta, säger hon.

Anna Valevs dotter Emma började nyligen på mellanstadiet och har precis som sin mamma valt att satsa på balett. Det tycker Anna Valev är kul, men samtidigt är hon orolig för framtiden. Kommer det att finnas fasta jobb när den nya generationen dansare kommer ut?


Själv fyller hon 40 nästa år, vilket betyder att det är fem år kvar tills hon måste gå i pension. Vill hon kan hon gå redan vid 41.

– Om man är 41 år vill man inte sitta på sofflocket. Man är ju inte gammal egentligen, det är bara här man är gammal, säger Anna Valev.

Samtidigt har hon inte gymnasiekompetens eftersom hon läste en tvåårig linje på gymnasiet och de teoretiska ämnena var utbytta mot balett.

Pensionen är viktig inte minst som en trygghet under tiden dansarna ställer om från livet inom balett­världen till livet utanför.