Att vi föder barn allt senare i livet är en trend som håller i sig över hela västvärlden. Rikssnittet för förstföderskor är idag 29 år och i vissa Stockholmskommuner är det vanligt att vänta ända till fyrtioårsåldern med barn. Även om vi har en av världens mest generösa föräldraförsäkringar och en utbyggd barnomsorg, så skjuter man på föräldraskapet, trots de nackdelar och risker som det kan innebära. Varför då? Det var huvudfrågan i det omfattande forskningsprojektet som just nu pågår på Uppsala universitet och leds av bland andra Tanja Tydén, barnmorska och professor i vårdvetenskap på institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap. Vissa har önskan att få barn tidigare, men träffar helt enkelt inte rätt person att få barn tillsammans med förrän senare i livet, men en stor grupp skulle också ha möjlighet att försöka tidigare om de ville, konstaterar hon.

– Som barnmorska möter jag många unga, framförallt kvinnor, som kommer år efter år för att hämta ut sina p-piller. Många lever i stadiga relationer sedan lång tid, har ett ordnat liv och ändå kan de vilja göra en abort när de är runt 30 år. Jag började ställa mig frågan vad det är som styr dessa livsavgörande val.

Ett tusental manliga och kvinnliga studerande på långa studieprogram samt ett femtiotal unga män och kvinnor i ”karriäryrken” har fått svara på frågor kopplade till barn och föräldraskap. De frågor där män och kvinnor tyckte relativt lika handlade om förutsättningarna för att vilja skaffa barn. Personlig mognad, en stabil relation där båda är beredda att ta hand om barnet samt bra ekonomi hörde till de viktigaste kriterierna. De flesta ville ha minst två barn och mellan 30 och 35 års ålder.

– Man vill ha sina barn lite senare i livet så att man både har blivit klar med sin utbildning och etablerad på jobbet, kommenterar Tanja Tydén. Däremot är man inte tillräckligt medveten om vad det innebär rent biologiskt att vänta för länge. Vi såg en övertro på att skaffa barn via IVF – provrörsbefruktning.

De svar som skilde gruppen män från kvinnor rörde arbetslivet. Här uppgav betydligt fler kvinnor än män att barn skulle försämra deras möjligheter och attraktionskraft på arbetsmarknaden. Och även de med fast anställning tvekade att äventyra sin position genom att vara borta på föräldraledighet för länge.

– Samhället har blivit tuffare, karriärtänket mer utbrett och det tror jag speglas i den här studien, menar Tanja Tydén. Även om föräldraledigheten på pappret tenderar att bli mer jämlik vet vi att det är kvinnorna som tar ut den större delen och dessutom lägger in en överväxel när de kommer hem från jobbet.

Män och kvinnor utbildar sig i samma utsträckning och förväntas konkurrera på arbetsmarknaden på lika villkor. Ändå hör man om att kvinnorna tillfrågas vid anställningsintervjuer hur de tänker kring att ha barn, vilket bara kan tolkas på ett sätt, menar Tanja Tydén.

– Det är positivt att så många önskar barn, men så länge vi sänder de signalerna till kvinnor kommer utvecklingen troligtvis att fortsätta som den gör.