Malin Baryard har fört glamour till sin sport.
Hon har gett elegans till en konservativ värld och väckt engagemang hos långt fler än hästintresserade. Cynikerna skulle förstås säga att det beror på att hon är snygg och skönhet har i idrotten i dag blivit ett betydande värde. Men det vore en förenkling, eller en ren dumhet.
Visserligen slog hon igenom medialt när hon red i raffset under en fullsatt gala på Scandinavium 1996.
Det var ett snilledrag just för att hon inte tycktes vara en raffsettjej utan snarare en hemvävd, ordentlig flicka och det i sig skapade en intressant krock, en motsägelse som bröt mot den mediala klichén, och motsägelsernas makt ska inte underskattas i affärslivet.
Men Malin Baryard är mer än så. Hon har jobbat hårt, tänkt ett steg längre än sina konkurrenter, designat sina kläder, slagit sig fram i en manlig värld – ridsporten har ju sorgligt nog bara en kvinnlig domän i det lägre skiktet – och hon har vunnit ett OS-silver (då gravid i fjärde månaden vilket väckte fasa hos vissa). Men framför allt har hon och hästen Butterfly Flip – som under sina glansdagar var värd trettio miljoner – blivit vald till världens bästa ekipage 2003. Hon står stadigt på egna ben.
Hon driver numera två företag med femton topphästar – tillsammans hade bolagen närmare nio miljoner i intäkter 2007 – och hon har försökt sig på alla möjliga stickspår, som programledare och sångare. (Låg faktiskt tvåa på singellistan efter Lena Ph en tid.)
Flickan är en magnet för medierna och sponsorer, och jag fattar precis varför SVT nyligen fälldes för otillbörligt gynnande av varumärken. Hur över huvud taget skriva om Malin Baryard utan att nämna H&M, som sponsrar henne med miljoner? Det står på H&M på hennes kläder, på hennes bussar, på hennes allt möjligt. Till råga på allt heter hennes hästar H&M ditt och H&M datt.
Vädret är grått och fint när jag och fotografen Anton Renborg kör upp till hennes gård Jonstorp utanför Norrköping.
Självklart, det är tjusigt. Det är en känsla av engelskt gods, eller snarare av en blandning mellan svensk bondgård och chateau, och jag ser mig om. Ingen här, bara en lantlig frid och lukt av hästar, och som den fräcke sate jag är, slänger jag ett öga i papperskorgen till vänster om ytterdörren. Det ligger fimpar där. Gula Blend.
Hon röker än – jag får det snart bekräftat – och det ger ytterligare komplikation till den sunda helylletjejen som H&M saluför. (Se där, ännu ett litet stick!) Men nu ... nu kommer hon från stallet och ser förtjusande, men lite sval, ut. Vårt besök bryter hennes disciplinerade schema, ska vi lära oss.
Mellan nio och tre tränar hon hårt och ser till att hennes hästar sköts. Därefter störtar hon i väg för att hämta snart fyraårige Alvar på dagis, och vi är oartigt nog en halvtimme sena. Men stämningen lättar och hon pekar: ”Där bor jag och Henrik, och där i stora huset, mamma och pappa.”
Är det inte knepigt att bo så nära sina föräldrar?
– Inte alls, tvärtom, säger hon och givetvis var det en idiotisk fråga. Vem svarar ärligt på sådant när man just presenterar sig?
Men visst måste det ha sina fördelar. Pappa Pelle är inte bara huvudägare i ett av hennes bolag, Baryard Invest. Han följer med på resorna och ser till att Alvars sov- och matvanor följs exemplariskt.
Däremot skiljer sig föräldrars och dotters heminredning som natt och dag. Om föräldrarnas hem är ordinärt och svenskt liknar Henrik och Malins hus en mondän lägenhet i New York, och det är inte så konstigt kanske. Malin har gjort en rejäl klassresa – pappan var tidigare rörmokare – och för det har hon förstås jobbat hårt.
Hon utmärkte sig snabbt, vann tidigt priser och hade turen, säger hon, att vara den första unga flickan då i stort sett alla elitryttare var män. Sedan kom det där mötet 1997.
Tänk cowboyfilm. Eller Disneyrulle. Tänk den infångade vildhästen som ingen kan rida och som till slut anses hopplös. Men så, ni vet, dyker den vi minst av alla tror ska kunna bemästra den upp – till exempel en späd tjej som ser beskedlig ut – och givetvis går det inte för henne heller, inte först.
Hästen dansar runt och stegrar sig. Ska hon ge upp? Nej, hon tar hem den och provar igen och då, då händer något, ett möte mellan människa och djur, ett slags magi, ja ungefär så var det – även om jag förstås leker med schablonen – när Malin gjorde Butterfly Flip till en av världens bästa hopphästar. Numera när hästen har gått i pension har Malin sjunkit i världsrankningen. Men hon behåller sin attraktionskraft, eller kanske har hon till och med ökat den.
Vad beror det på? Vad står varumärket Malin Baryard för och varför är det så starkt?
– Jag är väl en förebild. En vanlig tjej som lyckas, säger hon pliktskyldigt.
En vanlig tjej?
– Fast egentligen är jag väl inte vanlig alls.
Hur är du som ledare?
– Jag kräver mycket, men ibland är jag nog för snäll. Jag kan ha svårighet att riktigt tala klarspråk. Men jag är bra på att vara min egen chef, säger hon och det är inte svårt att tro. Här står en tjej som lätt vinner kampen över den egna lättjan och som inte gräver ner sig i bekymmer eller i onödiga reflektioner.
– Jag gråter, säger hon. Sedan går jag vidare, säger hon.
Vad har du för råd till kvinnor som vill bygga upp ett starkt varumärke?
– Man måste vara sig själv. Eller rättare sagt, man måste våga utveckla den delen av sig själv som är speciell och så också veta att det alltid finns en massa jante att slåss emot. Men när du väl har stuckit ut är det sällan så farligt som du föreställt dig. Du växer av det.
Hur är det vara en offentlig person?
– Jag gillar det. Annars hade jag knappast varit det, inte på det här sättet. Men självklart finns sidor som inte är så roliga. Då jag var gravid och red OS fick jag höra allt möjligt – blandannat sade en barnmorska i kvällstidningarna att det jag gjorde var farligt för fostret, och det gjorde ont.
Men du red gravid?
– Ja! Men givetvis hade vi kollat upp det på alla möjliga sätt med min läkare och barnmorska. Tror någon på allvar att jag skulle äventyra mitt barn?
Ingen, eller få, ställer frågan till män hur det går ihop att vara förälder och elitidrottare, men kvinnor som Malin Baryard får förstås höra det hela tiden och jag kan inte heller låta bli att ta upp ämnet och först svarar hon obligatoriskt att föräldrarna är till stor hjälp, och att hon och maken (och programledaren) Henrik Jonsson är jämställda.
– Än så länge har jag ett idealiskt yrke. Jag behöver inte jobba kvällar och jag kan ha med mig Alvar vart jag än reser. Men det är klart, när han börjar skolan då blir det inte lika lätt att ta med honom och då kommer nog till slut en gräns. Då lär jag välja honom framför elitidrotten. Men jag hoppas kunna rida på toppnivå åtminstone fem år till. Jag ville fortfarande ha mitt OS-guld.
När ridån går ner – om den nu gör det – när telefonerna slutar ringa, hur tror du att du tar det?
– Jag tar det bra. Jag kan nästan längta efter ett annat liv. Jag har redan fått så otroligt mycket.
Läs artikeln i i sin helhet i Passion for Business nr 4/2008.
