Helt plötsligt avslöjas det att inom kulturvärlden finns ett utbrett förtryck av kvinnor och mobbing av grov art. Kan man tänka sig. Vi har en utbredd sexism i Sverige, vi som är bäst på jämställdhet. Ingen av dem som intervjuats är förvånade, ”så har det ju alltid varit”. Ja just det, så har det alltid varit och så kommer det att förbli om vi inte agerar.
När min första bok om sexism kom ut 2005 undrade en journalist om det var speciellt mansgrisigt i näringslivet. Nej, inte särskilt, svarade jag, det ser ut som samhället i stort. Jag hade kunnat sitta som militär eller universitetslektor och beskrivit samma sak.
I den boken namngav jag flera företag, där problem med sexism kommit upp till ytan. Men förlaget tog bort dem, eftersom man inte vill ha debatten huruvida det faktiskt var sant eller inte. Frågan är om jag hänger ut dem, om jag skriver att det handlade om Skandia, Kahls Kaffe eller SAS, för det är knappast något unikt med dessa tre. Vi har även exempel på mediaföretagen Expressen, SVT och DN. Och inom det militära har det under de senaste åren inkommit anmälningar avseende sexuella trakasserier. Och jag har stött på problemen på universiteten i Lund och på Chalmers i Göteborg, unga kvinnliga forskarstuderanden som trakasserats av handledare och professorer
Listan blir lång och problemet har alltid funnits. En eventuell ökning beror på att kvinnor börjar ta sig in på alltfler nivåer och alla (läs män) har inte lätt att klara detta. Trakasserierna är ett sätt att slå tillbaka, ett försök av rädda män att behålla sina privilegier och bevara makten till varje pris.
Många företag och organisationer har hört av sig sedan 2005 och velat att jag skall komma och föreläsa. Det är nästan 90 % kvinnor som ringer och många är lite rädda. Rädslan visar sig på lite olika sätt. Alltifrån att de ville höra sig för exakt vad jag ska säga på seminariet, jag är kanske väldigt provocerande? De som ringer vill inte att det skulle upplevas som en ”pekpinne” gentemot männen på den egna arbetsplatsen, att jag kommer. Några undrar (läs manliga chefer) om de kan få komma och lyssna först och sedan sälja in mig på företaget. Andra vill se min presentation och kanske jag kan ta bort några punkter och inte vara så provocerande som jag varit i mina böcker.
Kvinnor vill nämligen inte reta upp män i onödan, för männen är rädda och rädda män ska vi alltid akta oss för. Män vill innerst inte ta tag i frågan. Och detta vet kvinnor, de är luttrade efter år av förtryck, ett förtryck som blivit så manifesterat att det är tveksamt om männen egentligen behöver göra så mycket längre. Fenomenet finns utmärkt beskrivet i Aksel Sandemoses bok ”En flykting korsar sitt spår” utgiven redan 1933. Sandemose visar där att om man trycker ner en grupp människor tillräckligt hårt och länge så börjar gruppen trycka ner sig själva efter en tid. Det tas för ett normalt tillstånd. Kvinnor tror att de är på sin plats att de får stå tillbaka ”så har det ju alltid varit och så kommer det att förbli”. Men kanske vi ser början till en förändring nu?
Så vad göra? Enkelt!
Den lagstiftning kring diskriminering som vi har ska följas. Hårda straff för män som trakasserar.
Flytta på män som inte kan sköta sig, flytta inte på kvinnorna.
Lika lön för lika arbete. Det är en skandal för Sverige att vi fortfarande inte klarar av att lösa detta enorma problem.
Lagstifta om kvotering till styrelser, ingenting kommer att hända annars och, ja, det är viktigt vem som sitter i en styrelse.
Krav på slutkandidater av båda könen vid alla rekryteringar.
Utbildning på företag och organisationer kring vad jämställdhet är och vilka regler som gäller. Kräv kompetens och inte kön som avgörande.
Delad föräldraförsäkring, 50-50.
Är det klart sedan? Nej, men det är en början.
