Tuff start på yrkeslivet mitt i depressionen
10-TALIST När Inga Andersson var klar med skolan 1934 var det tufft att få jobb. Det var mitt i depressionen och i stället för att jobba gick hon kurser i maskinskrivning och maskinräkning på Comptometer, den första räknemaskinen som svarade direkt när tangenter trycktes ner.

Till slut fick hon jobb på kontor i Stockholm för att kontrollräkna fakturor. Hon pendlade från Södertälje, där hon bodde med sina föräldrar. Månadsbiljetten för tåget kostade omkring 30 kronor och hemma betalade hon 30 kronor. Resten av sina 175 kronor fick hon behålla själv.

– Det var bra betalt, säger hon och skrattar.

En vinterkväll anordnade hennes företag en simtävling på Centralbadet. Det var kallt och resan hem lång. Mellan jul och nyår 1935 blev Inga Andersson sjuk och hon togs in på Uttrans sanatorium utanför Stockholm för lungsäckstuberkulos. De nästkommande femton månaderna fick hon frisk luft och promenader i behandling. Sjukpenning var inte att tänka på.

– Nej, då hade jag varit tvungen att bli friskförklarad först. Jag fick tre månader i avgångsvederlag trots jag bara jobbat i sex månader. Jag kände mig faktiskt rik.

Hennes syster fick lungsäcksinflammation och las också in på sanatoriet. Hon dog när hon var nitton år gammal.

Under andra världskriget hörde Inga Andersson till ”bensinbiträdena” hos landsfiskalen. Det var de kontorister som hjälpte till med att bestämma hur mycket bensin bilägare skulle få ransonerat till sig. Landsfiskalen var polis, kronofogde och utmätningsman i ett. Det var en spännande tid.

– Vi fick hjälpa till med utmätningar och i samband med ett mord fick vi fråga folk i trappuppgångarna om de sett någonting, berättar hon.

Hon blev kvar nära fyrtio år inom polisväsendet, senare var hon en av dem som ansvarade för lönekassan. Polisen var då en väldigt manlig struktur.

– Det var länge otänkbart med kvinnliga poliser. Så när den första kvinnliga polisen kom, ja då var man inte glad, säger hon.

Hemma var det Inga Andersson som tog hand om lönerna och tog ansvar för de stora inköpen, men för att få hushållsarbetet att gå i hop bodde hennes mamma hos familjen. Hon tog hand om barn, inköp och matlagning. Efter middagen drog hon sig tillbaka till sitt.

När Inga Anderssons första son föddes 1945 fick hon ledigt i fyra månader men en var tvungen att tas ut innan födelsen, annars gick den förlorad. Eftersom han var tidig försvann den.

– Det var ju så klart inte tal om pappamånader, och inte mammamånader för den delen heller, säger hon och fundersamt.

Bröt med traditionen och gick sin egen väg
20-TALIST Hemmafrun var norm och flickor kostades sällan på utbildning när Eva Friis föddes i mitten av 1920-talet.

Till att börja med följde hon också det vanliga mönstret. Slutade skolan, gifte sig 17 år gammal och födde barn.

Sedan vindlade livet iväg på andra stigar. Efter andra världskrigets slut lämnade maken Sverige, hamnade i Peru och telegraferade: ”Kom efter”.

– Det gjorde jag förstås. Vi levde ju i ett patriarkaliskt samhälle. Inte hade jag någon talan. Men jag tyckte det var jättespännande, jag hade aldrig varit utomlands förut.

Vid ett besök hemma i Sverige med den nyfödde sonen konstaterades att Eva Friis hade lungtuberkulos. Hon och barnen stannade i Sverige, maken strävade på med affärerna i Peru.

Det blev studenten som privatist, arkitektutbildning och jobb på Byggnadsstyrelsen. Enda kvinna på byrån, men Eva Friis seglade förbi männen i karriären. På 70-talet klurade hon på hur datorn kan användas av arkitekter och doktorerade så småningom i ämnet.

Eva Friis har skinn på näsan och verkar strunta i vad traditionen bjuder. Själv säger hon att hon drivs av ”någon sorts glad energi”.

Det berömda livspusslet klagar hon inte över, trots att barnen var i skolåldern när hon själv utbildade sig.

–Det var ju praktiskt. Vi läste läxor ihop.

”Vi trodde vi kunde förändra världen”
30-TALIST I fjorton år var Gun Holtstam hemma och tog hand om barnen. Det var viktigt för hennes man.

– Han tyckte inte att små barn skulle vara på dagis. Det var andra tider då men jag längtade tillbaka till jobbet.

Och att få ha sina egna pengar var viktigt, ingen vill ju gå och tigga hos sin man, berättar hon.

När drömjobbet på Sida dök upp tackade hon först nej. Trots engelskkunskaper och mångårig erfarenhet svek självförtroendet.

På det livbolag där hon jobbat tidigare var duande förbjudet och kontoristerna som jobbade där fick inte dricka kaffe - det fick inte lukta kaffe i korridorerna. På Sida var allt mycket annorlunda.

– Det fanns en sådan optimism när jag började där. Vi trodde faktiskt att vi kunde förändra världen, säger hon och ler.

När hon började i mitten av sjuttiotalet pratades det om en ny ekonomisk världsordning men könsrollerna var tydliga. Sekreterarna serverade verksledningen te och bredde smörgåsar.

Samtidigt fick hon odla sitt intresse för mänskliga rättigheter. Med jobbet följde resor till Guatemala, Belize, Costa Rica och Botswana för att intervjua de som skickats ut på FN-uppdrag av Sida.

– Det var ju enormt spännande. Jag tycker att jag har lyckats extremt väl i arbetslivet trots min brist på utbildning, säger Gun Holtstam och skrattar.

”Jag tänker jobba tills jag dör.”
40-TALIST Igångsättare kallar Wanja Djanaieff sig. Från karriärstarten som formgivare i textilindustrin 1960 har hon varit motorn bakom en lång rad textil- och hantverksprojekt. Efter tiden som professor vid Konstfack är hon också mentor åt många yngre.

– Det är faktiskt ingen ordning på mig, säger hon om blandningen med allt från mode till uppdraget att vara curator för en kommande utställning om Karin Larsson.

Det ena har lett till andra, vad vet man aldrig i förväg.

– När jag håller på med något är jag helt engagerad i det, har ett slags tunnelseende. Och sedan är jag nyfiken på mig själv, vad det ska bli härnäst.

Wanja Djanaieff är 68 år men har inga planer på att sluta jobba.

– Jag älskar mitt yrke. Jag fick ett helt nytt liv när jag började på Konstfack, kunde inte tro att det fanns något så underbart.

Hon håller med om 40-talisterna varit gynnade.

– Det fanns plats för oss och en väldig optimism i början av 1960-talet när vi började jobba.

Däremot var det inte enkelt att i många år vara ensam med fyra barn.

– Jag högg på allt som rörde sig för att dra pengar till boet. På banken fanns inte en spänn. Men jag har klarat att försörja mig själv och mina barn. Det är jag stolt över.

Tillfälligheter formade sågverks-vd
50-TALIST Hennes pappa drev aluminiumgjuteri och hennes mamma hade en blomsteraffär i Linköping. Som 23-åring började Mari Ljungkvist på Ljungträ sågverk i Köping och tio år senare tog hon över vd-posten.

– Jag kom in på ett bananskal. Det var ingen målmedveten satsning utan handlade om tillfälligheter i livet. Samtidigt var planen att bli egenföretagare - men det fick lösa sig med tiden, säger Mari Ljungkvist på sjungande östgötska från Kisa.

De flesta av hennes kunder är och har alltid varit män. Särskilt kommer hon i håg en svårfångad kund som hon länge försökt sälja till. Efter mycket om och men lyckades hon till slut få honom till sågverket. Hon visade honom runt och de diskuterare alla de olika virkessorterna och kvaliteterna. Vi gick i brädgården och tittade och plötsligt så utbrast han ”men du kan ju det här”:

– De tyckte att det var lite konstigt när det kom en liten tjej som skulle leverera trävaror, säger Mari Ljungkvist och skrattar. Efter över tjugofem år i branschen känner hon sig etablerad. ”alla känner alla och det är nog ingen som tycker att jag är konstig längre”. Företaget säljer till alla – från japanska limträfabriker till hyvlerier i Europa. Företaget omsatte i förra årets bokslut närmare 100 miljoner kronor.

– Som företagare måste man inse att pengar är viktigt. Du måste ha pengar för att betala räkningar, betala personalen och få någonting över på sista raden. Det är trygghet och morgondag.

Tidigare var det mycket resor för att hålla kontakten med kunder och som ensamstående mamma fick hennes son ofta följa med. Någon gång efter en veckas resa i Tyskland till olika hyvlerier bad sonen om att slippa att besöka fler, men annars har det gått bra.

– Om någon kom hit och ville äta middag med mig så tackade jag så klart ja - men gjorde klart att jag har en son med mig och han ska gå och lägga sig klockan nio så det går bra att vi ses klockan sex. Det var inget bekymmer, säger hon.

Mari Ljungkvist märkte en nedgång i branschen redan 2007. Det har varit många lågkonjunkturer sedan Mari Ljungkvist tog över sågverket men ingen finanskris tidigare. Precis som för andra i branschen har det varit tufft och personal varslats. Trots det är Mari Ljungkvist hoppfull.

– Det roligast är nog all kontakt med alla människor och att vi gör och producerar någonting själva här tillsammans. Det är rätt så kul.

Säger ifrån direkt
60-TALIST Förra våren strejkade Anna Karin Svensson och flera av kolleger på dagkirurgen på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Resultatet blev ett lönelyft på 1 300 kronor. Välkommet, men månadslönen ligger ändå på föga imponerande 24 500 kronor i månaden.

Men nu är inte lönen i fokus. Sparkrav gör att 600 anställda på Karolinska kan bli av med jobbet.

– Det är klart att det är oroligt. Man försöker att inte tänka på det, men det finns ju alltid i bakhuvudet.

Hierarkin inom vården lever kvar. Anna Karin Svensson minns när en äldre läkare kom in på expeditionen där hon stod och sade: ”Vill du vara vänlig och ta ner den där pärmen”.

Det ville hon inte. Pärmen fick han ta ner själv.

– Jag klarar inte sånt. Jag blir arg och säger ifrån direkt.

Yrkesvalet gick av bara farten. Mamma hade jobbat inom vården och så fick det bli för Anna-Karin Svensson också. Idag tycker hon det är lite synd att hon inte tänkte efter vad hon själv egentligen ville. Och de egna döttrarna ska få välja yrke helt utan påverkan.

Men hon har skaffat sig en egen nisch. Hon går skrivarlinjen på Sörängens folkhögskola på distans och skriver på en roman, ”en kärlekshistoria med lite mystiska inslag”.

– Jag går upp tidigt på helgerna och skriver innan familjen har vaknat.

Utan tvekan i det blå
70-TALIST Under en flygning till Kiruna med familjen fick Marit Bergman gå fram i cockpit. Där föddes drömmen.

–Jag minns starten med accelerationen. Det var en fantastisk känsla.

Då var Marit Bergman åtta år. Nu är hon 33 år och färsk pilot vid Air France. Men det tog femton års målmedvetet arbete att nå dit i den extremt konjunkturkänsliga flygbranschen.

Direkt efter gymnasiet sökte hon till den svenska trafikflyghögskolan, det var intagningsstopp och väntelista. Under tiden blev det ett utlandsår i Frankrike och civilekonomutbildning.

– Men jag kände hela tiden att så lätt var jag inte beredd att ge upp.

Till slut kom chansen, hon testade och kom in på trafikflyghögskolan. På kursen var det 19 killar och så Marit Bergman. Mycket av uppmärksamheten var positiv. Men hon var också medveten om att allt hon gjorde observerades noga.

– Alla visste hur jag skrev på tentorna och hur det gick när jag flög.

Efter utbildningen sökte hon jobb på SAS. Det var strax före 11 september 2001 och branschen föll som en sten.

Utvägen blev att söka till Air France och efter tre års väntan fick Marit Bergman chansen att göra intagningstesterna.

– Jag satsade allt, åkte ner till Frankrike, såg bara franska filmer, gjorde allt för att förbereda mig.

Utbildningen var tuff med återkommande tester, där en del föll igenom och fick sluta.

– Det har varit en press att prestera. Men jag visste hela tiden att det var värt det.

Det finns fler kvinnliga piloter på Air France, men många är de inte. Marit Bergman är både kvinna och utlänning. Bemötandet från kollegerna är ändå positivt.

– Många tycker det är häftigt att jag har lyckats.

Men visst väcker det reaktioner. Som i Italien, när en mekaniker upptäckte att både kaptenen och styrmannen var kvinnor. Han viftade vilt till de andra: ”Kom och titta!”

Marit Bergman är singel och konstaterar att det enklaste nog vore att träffa någon som är i branschen, med samma speciella arbetstider. Framför allt ska det vara någon som är beredd att dela på ansvaret för hem och barn.

– Det är ett absolut krav, säger hon bestämt.

Stresstålig, analytisk, metodisk och social. Det är egenskaper hon har nytta av som pilot. Dessutom är hon nyfiken och orädd, har prövat kiteflygning och att resa ensam med ryggsäck i Sydamerika.

Några tvivel om yrkesvalet har hon inte.

– Jag nyper mig nästan i armen när jag går till jobbet. Tänk att jag får göra det här! Och ett vackrare kontor kan man inte ha. Att flyga över Alperna i soluppgången är nästan en religiös upplevelse.

”Jag jobbar för upplevelsen”
80-TALIST Caroline Wiklund är nyligen hemkommen från en två veckor lång rundresa i Egypten till Kairo, Luxor och Hurghada tillsammans med sin pappa och lillasyster. Solbränd och med mycket bestämd blick.

– Jag tycker inte om att ligga och sola – det måste hända saker.

Om bara någon vecka bär det av igen. Denna gång till Norge och ett receptionistjobb på ett fyrstjärnigt hotell.

När artikeln publiceras är Caroline Wiklund redan där.

Barndomsdrömmen som flygvärdinna har hon övergivit. Men att resa och jobba med människor är trots det ett tema i jobben hittills.

Under ett och ett halvt år jobbade hon som dykinstruktör på Filippinerna. Visst blev det både kulturkrockar och könsrollskrockar. Men Caroline Wiklund klarade sig.

– Jag såg andra som inte blev så väl behandlade men jag tror att de upplevdes som stöddiga. Det vi tar för självklart och bra behöver inte vara det i andra länder.

Att tjäna mycket pengar betyder mindre. Familj är självklart men inte just nu, först vill Caroline Wiklund ta reda på vad för slags jobb som gör henne glad och vad hon vill göra med sitt liv.

– Jag vill inte sitta bitter på ett ålderdomshem. Jag vill berätta en massa historier om människor jag träffat och platser jag varit på, säger hon och den bestämda blicken återkommer.

Hoppas att namnet inte blir ett hinder
90-TALIST Socionom eller ekonom. Det är planen när 18-årige Aseel Al-Mashahdi går ut Samhällsprogrammet på Norra Real i Stockholm om något år. Hon älskar ekonomi och skulle gärna jobba på bank. Samtidigt som hon vill hjälpa ungdomar som har det svårt.

– När man är ung så är man så uppe i sig själv och sina problem. Jag skulle vilja berätta för ungdomar att det faktiskt bara handlar om några år - att det blir bättre, säger Aseel Al-Mashahdi.

Men först vill hon resa och börjar genast räkna upp Indien, Sydafrika, New York, grekiska övärlden - platser som ska besökas efter studenten.

I skolan tycker hon att en del lärare behandlar tjejerna som mer ansvarsfulla medan killarna betraktas som opålitliga. Och att killar har svårare att få barnvaktsjobb, exempelvis.

– I vår ålder kan det nog vara tuffare att vara kille, säger hon fundersamt.

I stället är Aseel Al-Mashahdi orolig för att hennes namn och utseende gör att hon har svårare att få extrajobb. Trots att hon är uppvuxen i Sverige och känner sig ”mer svensk än arabisk”. Arbetsgivare borde bli mer öppna och toleranta både när det gäller kön och ursprung, menar hon.

– Jag tror att det är tuffare för mig än för någon som heter Anna Klingborg att få jobb. Att arbetsgivaren kanske tror att jag inte kan prata svenska eller bär slöja. Om det nu skulle vara så - vad spelar det för roll egentligen?