Du sitter runt ett middagsbord där samtalet spinner kring en film som alla öser lovord över. Du tycker att filmen är usel. Säger du det då? Eller avstår du för att inte förstöra stämningen?
Många klagar över att så få vågar sticka ut hakan, men när någon sedan gör det uteblir applåderna. Ännu värre kan det vara på en arbetsplats där ledningen begår fel. Den som väljer att avslöja dessa brister riskerar att hamna i så allvarlig onåd att det blir omöjligt att stanna kvar. I regel kommer repressalierna mot sanningssägaren inte bara från företagstoppen – även arbetskamraterna tar avstånd från den som stör friden.
Ändå finns det människor som tar denna risk. De kallas för ”visslare” (efter engelskans ”whistleblowers”). Margaret von Platen kom i höstas ut med en bok om fenomenet: Sanningssägare eller karriärist – en bok om civilkurage (Norstedts).
Hon menar att visslaren är viktig för samhället, men en fiende till de enskilda företag och organisationer som drar stor nytta av de anställdas tystnad och lydnad. Ibland är visslaren också en fiende till sig själv, eftersom livet aldrig någonsin blir sig likt igen.
Visslaren drivs av en stor sanningslidelse och brukar ha en gedigen bas av fakta bakom sig innan hon tar bladet från munnen. En aning naivt räknar hon med att sanningen i sig är tillräcklig för att få opinionen på sin sida. I själva verket reser sig genast en rad beskyllningar mot den individ som haft fräckheten att påtala att kejsaren står med rumpan bar. Avslöjaren påstås söka sig till rampljuset, drivas av avund, vilja tjäna pengar, ha samarbetssvårigheter och inte sällan ifrågasätts även hennes psykiska hälsa. När visslaren då försvarar sig och envisas med att lägga fram sina handlingar på nytt avfärdas hon som rättshaverist. I värsta fall blir hon också det. Det sägs ju att varje rättshaverist från början hade rätt.
De reaktioner en visslare kan vänta sig följer således ett tydligt mönster och backlashen slår hårt. Utfrysning och marginalisering går knappast att undvika. Det är som att byta religion, eller flytta till en annan värld, skriver von Platen. Och tyvärr kan många visslare när de ser i backspegeln önska att de hade knutit näven i fickan istället, likt majoriteten.
Vad är det då som gör att nya visslare vågar ta det ödesdigra steget? Tja, det går ju inte alltid åt helvete. Somliga får så småningom både upprättelse och erkännande. Många går till historien.
Sammanfattningsvis är det naturligtvis enklare att följa strömmen än att gå mot den, och man kan undra vad behållningen blir för de obstinata typer som likt förbannat väljer att kasta stenen på lejonets nos. Kanske får de bättre nattsömn.
Men även om vi inte själva har lust att vissla bort vår trygghet, kan vi ju låta bli att fördöma dem som visslar och istället inse att de gör det också för oss. En bra början är att inte bli nervösa bara för att någon yttrar en avvikande åsikt vid ett middagsbord.
Läs artikeln i sin helhet i Passion for Business nr 2. Läs också om frilansande Monica Antonsson, som skakade om Mediasverige när hon ifrågasatte Liza Marklunds ”Gömda”.
