”Makten som regissör skrämmer mig lite”

Det finns en rebellisk potential i det godhjärtade, långsamma, varma, mottagande. Det ”kvinnliga” om man så vill. Det är den femininiteten som stört en del kritiker så mycket i Colin Nutleys filmer, tror Helena Bergström. Det är också de värdena hon själv tror på även om hon har ett eget bildspråk. Så olika, hennes andra film, innehåller inte en enda pistol men en väldig massa kärlek.

– Visst är det fantastiskt med Stieg Larsson och Milleniumfilmerna, alla Beck, alla Wallander, men proportionerna i filmbranschen kan man undra över. Det mördas, det skjuts, det är så j…a hårdkokt. Det är våld, våld, våld jämt, och det våldet riktas vanligen mot unga kvinnor som snart ligger uppfläkta på obduktionsborden till fredagsmyset. Det är detta branschen tjänar sina pengar på, säger Helena.

Helena är lite blek och täppt i näsan den här höstdagen. Hennes sons insulinpump har gått sönder, hon har varit i tv4 på morgonen och pratat om filmen, hon har gjort en bökig fickparkering och så hastat hit. Mycket mänsklig. Ändå är hon en av få stora kvinnliga stjärnor vi har i Sverige, en som har hängt med genom decennierna dessutom. Helena har ett driv och en entusiasm som signalerar att här är en som aldrig ger sig. Här är en som reser sig igen, som tänker gå alla ronderna. Den energin och den viljan behövs. Att byta position från kvinnlig skådespelare till kvinnlig regissör, ta sig rätten att berätta en historia med en kvinnlig kamerablick innebär ofta segt motstånd och inte sällan öppen fientlighet. Så olika är en varm feelgood-komedi om till synes omöjliga kärleksrelationer, där ett av paren är Lotta (Ingela Olsson), socialdemokratiskt finansborgarråd i Stockholm och hennes motsvarighet på den moderata sidan, Joel (Philip Zandén).

Ingela Olsson har inte varit särskilt bortskämd med stora roller på film. Det är kanske inte en slump att hennes första huvudroll kommer i en film av dig?

– Kanske inte, hur som helst var det på tiden. Ingela fick huvudrollen som älskande och älskad kvinna mitt i livet. Jag vill att Ingela ska få vara snygg, ball och attraktiv, som hon är. För mig var det också en fråga om vem jag skulle kunna tro på som finansborgarråd. Vem har den pondusen? Där var Ingela en självklarhet.

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra heter det i Madeleine Albrights berömda citat som också är titel på en bok av Lotta Snickare och Liza Marklund. Frågan är när i karriären kvinnor kan börja hjälpa andra kvinnor? Tittar man på Helena Bergströms karriär, så kan man säga att hon själv har fått hjälp av ett antal män som gillat henne. Nu när hon däremot har kommit upp på en rätt hög nivå, som firad aktris och dessutom regissör, då sätter hon fart och försöker hjälpa fram andra kvinnor. Att däremot göra det för tidigt, innan man själv är tillräckligt stark, är för vanskligt, om jag ska tolka Helenas strategi?

– Det har alltid funnits några män runt mig som har gillat mig, men de har tyckt att det var kul att jag var sådär bråkig och arg. Jag träffade Colin på vägen som bara tycker att jag är bra. Det går inte att ha karriär och vilja bli alltför bekräftad av män, som i första hand attraktiv och vacker. Älskarinnevägen är ingen bra väg. Det kan låta kul att just jag säger så, eftersom jag ju jobbat så mycket ihop med min egen man (skratt) men jag menar det verkligen. Ska jag ge ett råd är det att vara kompis, kamrat, syster.

Helena räknar upp bland andra Johan Bergenstråhle. Benny Fredriksson på Stadsteatern. Philip Zandén. Ernst- Hugo Järegård, ”en total revolutionär”. Och så nära vännerna Rickard Wolf och Rolf Lassgård, som förstås också är med i filmen. Och Colin Nutley, maken, regissören, är producent för nya filmen.

– Jag har naturligtvis också haft en period när jag var yngre, när jag legat hemma och gråtit över män som var gifta eller vad de var. Jag har också haft ett förhållande med en kille som inte tålde att det gick bra för mig, men sen bestämde jag mig för att släppa det där. Då träffade jag Colin för att han var en själsfrände. Sedan var det komplicerat med honom också, han var ju gift från början, vi fick kämpa för vår kärlek och det är 20 år nu.

Kvinnor då? Vad har du haft för förhållande till andra kvinnor i karriären?

– Jag har ju min mamma förstås och mina kvinnliga vänner som också stöttat mig, men professionellt har kvinnorna i min värld inte haft makt nog att kunna hjälpa mig, så jag har fått förlita mig mer på män.

Helena har starka åsikter om kvinnors roll som ledare i arbetslivet.

– Antingen blir man som en man, en Thatcherfigur, eller så hoppar man av. Det är så många kvinnor som hoppar av karriären. Det är därför det är så viktigt för mig att det är Joel i filmen som hoppar av karriären och inte Lotta. För jag vill inte att det ska fortsätta så här, jag vill ju ändra villkoren.

I slutet av Så olika finns en betydelsebärande bröllopsscen, och i samband med inspelningen av den hade Helena den enda riktigt tuffa konflikten med producenten Colin Nutley. Det skulle nämligen bli väldigt dyrt med ljussättningen på platsen – Seglora kyrka på Skansen.

– Producent och regissör är egentligen ett motsatsförhållande och det ska vara det. Producenten måste hålla emot, regissören ska försvara sin vision och som regissör kan det ju vara skönt att slippa producenten när man kommer hem trött efter en tuff inspelningsdag. Men där stod han… Är det verkligen nödvändigt att vara inne i en kyrka? sa Colin. Ja, det är helt avgörande, sa Helena.

– Då förstod han att det var viktigt så det blev som jag ville, trots att det kostade.

Helena berättar gärna öppet om att hon har gått i en ”filmskola” hos Colin. Hon har ju varit med i efterarbetet med alla hans filmer, där hon själv ofta haft huvudrollen. På det sättet har hon haft en fördel när hon tagit steget och blivit regissör. Inte minst gäller det tekniken, hantverket. Hon kan ibland skrämmas av makten som regissör också:

– Jag kan ta en replik ur en scen som skådespelarna tror ska vara i slutet på filmen och sätta den i början. Jag kan blanda. Jag kan ta filmade avsnitt från när jag står och pratar med dem, och lägga in i filmen. Det är verkligen intressant, särskilt när man som jag ju är skådespelare själv.

– Med den makten följer ett stort ansvar för att använda skådespelarnas ansikten och deras gestaltning till något som de kan stå för.

En reflektion Helena har som arbetsledare är att det inte sällan var andra kvinnor som ifrågasatte hennes auktoritet under inspelningen.

– Många kvinnor har väldigt svårt för att en kvinna pekar med hela handen, men det måste man göra ibland, särskilt i ett projekt som detta, där det är så dyrbart och allt måste klaffa, annars förlorar man väldigt mycket pengar.

– Kvinnor har blivit lärda att världen ser ut som en sockertopp och man måste sparka ner en annan kvinna för att själv få vara på toppen, men så är det inte. Vi måste lära om där.

Helena berättar att hon hade en situation med en kvinnlig medarbetare som sa: ”jag känner mig som din slav”.

– För att jag sa vad jag ville ha i det läget. Då blev jag plötsligt en slavdrivare. Om jag hade varit en man hade det varit helt accepterat, ingen hade reagerat. Vi är inte vana vid att kvinnor är auktoriteter, menar Helena.

– Om en kvinna ska leda tvingas hon linda in det i bomull. Det är svårt att stå där och säga: ”pang, kör, nu gör vi som jag säger, och du kommer in från vänster, nu!”

Föreställningar kring ledarskap är i hög grad kopplade till en mans kropp fortfarande, säger Helena.

– Hur långt har vi kommit egentligen? Tyvärr inte dithän att könet kan räknas bort. Och så försöker man med att Herr Gårman ska bli kvinna!

Det lär inte vara en lösning… Jag tror att det är med jämställdhetsfrågan som med klimatfrågan, vi behöver en omprogrammering från start, på alla nivåer. Man måste tänka i så mycket vidare perspektiv än kvotering. Det måste kanske till kvotering, men det räcker inte.

– Vi kvinnor måste orka peka med hela handen, vi måste orka vara människor med rynkor, vi måste orka ha den vikt vi mår bra av, vi måste orka utvecklas till de personligheter vi vill vara… Det gäller verkligen att inte ge upp och att vi bjussar varandra mera än vi gör idag.