”Kvinnoblod smakar tydligen godare än mansblod”

Behovet av syndabockar i ekonomiska, politiska och sociala omvälvningar tycks inte ta slut. De är ofta kvinnor, både historiskt sett och i vår egen tid. Denna vår har inte minst medierna fokuserat på två kvinnor när det gäller att peka ut moraliskt ansvariga för den ekonomiska krisen.

I det nakna, osmickrande rampljuset har vi sett SEB:s vd Annika Falkengren och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin, medan flertalet ekonomiska makthavare, som är av manligt kön, hittills har kommit betydligt lättare undan ljuskäglorna.

Vi befinner oss i Stadsmissionens fastighet i Gamla stan. Skillnaden mot Svenskt Näringslivs mäktiga hus på Storgatan är påtaglig. Här ligger de enkla, ljusa linoleummattorna kvar, det är trevligt men enkelt och småskaligt.

Det är mest kvinnor i lokalerna. Här huserar nuförtiden Ebba Lindsö, som slutade som vd för Svenskt Näringsliv under omtumlande och uppmärksammade former 2005. Sedan ett år är hon vd för Respect, ett konsultföretag som hjälper andra företag med hållbarhetslösningar.

Ebba Lindsös eget arbete innebär att hon också har fått tid för sig själv och sina barn, hon slipper de trettio centimeter höga pappersbuntarna som skulle läsas igenom till nästa morgon, när hon kom hem vid elva på kvällen efter att återigen ha hållit anföranden utan att ha hunnit förbereda sig, för det fanns det ingen tid till.

– Nu har jag det liv som jag egentligen eftersträvade, ett liv i balans, säger Ebba, som är noga med att påpeka att Svenskt Näringsliv bara var två år av hennes liv.

Dessförinnan hade hon redan en framgångsrik karriär, som skeppsmäklare på Sahléns, i finansbranschen, som chefredaktör på Affärsvärlden och TT, Tidningarnas Telegrambyrå. Hon hade alltid jobbat och jobbat stenhårt, ända sedan hon flyttade hemifrån vid sexton års ålder.

– Jag tror faktiskt inte att det är så lätt att förstå att det inte är särskilt eftersträvansvärt med ett karriärliv på toppen i högt uppdrivet tempo, om man inte har sett det som barn i sin egen mammas liv. Min dotter har ju sett mig, och hon skulle inte välja det stressiga utsatta liv jag hade, men jag själv såg det inte när jag var barn.

– Min mamma tillhörde ju en generation kvinnor som oftast hade huvuddelen av livet i hemmasfären. Hon arbetade visserligen och var stolt över det hon uppnådde, men var ändå under en stor del av vår barndom hemmafru. Kanske, säger Ebba, att hon själv undermedvetet sökte uppfylla sin mammas dröm om att få komma ut i världen och arbeta, göra karriär. Det är ju ofta så att det finns likheter i livsval mellan mormorsgenerationen och barnbarnen, menar Ebba. När vi ska identifiera oss hoppar vi över en generation kvinnor.

Vi på redaktionen har fått höra engagerad vittnesbörd från flera kvinnor som har varit på föreläsningar som Ebba Lindsö har hållit om tiden på Svenskt Näringsliv. Hon värjer sig lite, hon vill berätta i sin egen takt, på sitt eget sätt.

Hon tar omvägar, börjar ute i de större och vidare sammanhangen. Vad som hände ute i samhället vid samma tid.

Och det är ju också relevant, för berättelsen om Ebba Lindsö och hur hon kom, sågs och slutade på företagsorganisationen Svenskt Näringsliv åren 2003–2005, handlar ju inte bara om henne, utan är en berättelse som griper tag långt utöver det som ett individuellt öde förmår.

Ibland hamnar dock ett individuellt öde just i brytpunkten för olika krafter i samhället, som hittar sitt utlopp i det, varefter det kan exploateras av medierna, och när det handlar om en kvinna, särskilt en som sticker ut som Ebba Lindsö, tycks processen bli ännu mer obarmhärtig.

– Man kan konstatera tre saker när det gäller kvinnor på maktpositioner, säger Ebba. Man får mycket mer uppmärksamhet som kvinna, men uppmärksamheten är också mer närgången, privat och skärskådande. Och för det tredje: precis som Madeleine Albright skriver i sina memoarer, så kommer en man ofta undan med att svepande föredra sammanfattningen av ett ämne, han bedöms ändå vara kompetent, men en kvinna måste kunna redovisa vad som står i fotnoten på sidan 73.

Man måste ge berättelsen en relief, fortsätter Ebba Lindsö. När hon rekryterades till Svenskt Näringsliv var det för att de som ansvarade för rekryteringen sade att de ville ha en rejäl förändring, eller det var det uppdraget som hon presenterades för.

Svenskt Näringsliv förknippades ute i samhället med högerståndpunkter och med en elit som gynnade sig själv. Man hade också låst sig vid ett entydigt ja till den kommande omröstningen om euron, och satsat 500 miljoner på en kampanj.

– Jag var väldigt tydlig vid första kontakten med att säga att jag inte passade, och till dels berodde detta på att jag varit negativ till ett svenskt deltagande i EMU, vilket jag sade till alla som arbetade med att rekrytera mig.

Kände du att du skulle ha tackat nej?

– Ja, absolut, men jag lät mig övertalas, och ett råd är, låt dig aldrig övertalas till ett jobb som du initialt känner inte passar dig!

Men Ebba Lindsö lät sig alltså ändå övertalas och hon skulle inte behöva tillträda förrän efter omröstningen om euron. Den blev ju ett svidande nederlag för ja-sidan, så när hon skulle ta över stafettpinnen från Göran Tunhammar i huset på Storgatan var det befolkat av väldigt många trötta, uppgivna, och irriterade medarbetare.

– Det var skandalernas år. Det var en rad företag som drogs i mediernas smutskvarn. Det var ett pärlband. Varje gång jag försökte uttala mig fick jag frågan: ”Vad tänker du göra åt näringslivets etik?” Som om jag skulle bära näringslivet på mina axlar, och ansvara för alla Sveriges företags etik! Debatten om direktörernas girighet gick högt. Och just etikfrågan var organisationen inte van att ta tag i. Jag ringde runt. Fick grönt ljus. Och vi satte i gång ett omfattande etikarbete.

Det räckte dock knappast för att lugna de krafter i samhället som var satta i fritt spel efter skandaler som till exempel Enron i USA, italienska livsmedelsjätten Parmalat, och här hemma Skandia och muthärvan på Systembolaget.

– Det fanns en stor oro i samhället. Regering, fack och arbetsgivare hade satsat sitt anseende och sin tro till EMU, och fick nej av folket. Man hade argumenterat som om vår framtid stod på spel, nu var man orolig för att detta kanske till och med var sant. Dessutom mördades landets utrikesminister brutalt tre dagar innan vår folkomröstning om EMU, säger Ebba Lindsö.

Hon beskriver ett år som påminner en hel del om 2009. Det var kris både i samhället och i hennes egen organisation, som heller inte hade lyckats ena fraktionerna efter sammanslagningen mellan Saf och Industriförbundet.

I det läget kom hon in, och blev vägd, mätt och jämförd internt med gamla näringslivspatriarker som Curt Nicolin, Curt-Steffan Giesecke, Sören Gyll, Michael Treschow och Olof Ljunggren. På utsidan, i medierna, blev hon också vägd, mätt och granskad, som arbetsgivarnas representant – och kvinna.

– Det var aldrig något riktigt drev mot mig. Bara utspridda småsura artiklar. Ett par riktigt stora, men aldrig med något faktiskt innehåll, bara antydningar om dålig stämning, och direktörer som inte riktigt tyckte att jag tog regi. Men visst fanns det likheter. Vi (Wanja Lundby- Wedin och hon själv, reds. anm.) var två kvinnor med makt, på positioner som hittills hade varit reserverade för män.

Kritiken ville inte riktigt ge sig, det kom små notiser och sura kommentarer titt som tätt. När Ebba Lindsö avskedade en medarbetare stod det att läsa i affärspressen att hon hade ”blivit av med ännu en medarbetare”. Det skrevs om att det var ”kaos” på Svenskt Näringsliv under hennes ledning.

Hon beskrevs som svag, ängsligt kontrollerande, inte beslutsmässig, och när hon fattade beslut var de felaktiga. Mycket utrymme ägnades också hennes utseende, att hon var blond och snygg och hade spetsiga högklackade skor. Vid ett tillfälle skulle Ebba Lindsö hålla ett anförande om Sveriges energipolitik.

Hon började med att adressera klimatfrågan. Vilket knappast får anses vara märkligt i dag, då skrevs det en artikel med rubriken ”Ebba gullar med isbjörnar”.

Internt motarbetades hon också av högerfalangen inom Svenskt Näringsliv, som inte tyckte att hon stod upp tillräckligt tydligt för arbetsgivarnas intressen och värnade om de fria marknadskrafterna. Mitt i allt dog hennes egen mamma …

– Jag kände att detta var inte rätt. Jag var på fel plats. Jag försökte att ta upp frågan, finna en form för att sluta på ett ordnat sätt, säger Ebba Lindsö.

– Men jag fick inget gehör för detta. Jag var en bricka i ett mycket större spel. Jag såg det bara delvis då men bilden har klarnat med åren.

Ebba Lindsö satt med i AMF:s styrelse under två år. AMF är denna vårs största skandal, där LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin var huvudperson, och Ebba har även gått ut och försvarat Wanja Lundby-Wedin offentligt, hon ville få en lite mer korrekt bild av skeendet i medierna.

Kände du igen dig i hennes situation?

– Ja, jag blev rätt upprörd när jag såg hur Wanja behandlades i medierna. Ebba berättar att om man googlar på hennes inlägg i Wanjaaffären kommer det upp 1 028 träffar!

– Jag är mest chockad över det hat och det hån mot både mig själv och Wanja som syntes framför allt i kommentarerna till artiklarna. Vi kunde enligt kommentatorerna varken läsa eller skriva och framför allt inte tänka. Men det var faktiskt fyra män som var de som hade det verkliga ansvaret i denna historia.

Det finns en särskild nerv, en ytterligare dimension i de drev som riktas mot kvinnor, anser Ebba Lindsö.

– Ja, kvinnoblod smakar tydligen godare än mansblod.

Hon lägger en stor del av skulden på medierna, som hon anser alltför ofta agerar okritiskt och oreflekterat till fördel för starka maktintressen.

– Medierna förminskar ofta kvinnor, och vad kvinnor gör får en oproportionelig plats.

När Ebba Lindsö började på Svenskt Näringsliv var det flera som tyckte att hon skulle göra om sig, klippa sig, passa sin image.

– Men jag värjde mig. Jag ville helt enkelt vara mig själv.

Ebba Lindsö undrar också när man senast läste i en tidning om en kvinna som var beslutsam, kraftfull och målinriktad?

– I stället beskrivs kvinnliga makthavare gärna som kontrollerande, möjligen ”duktiga”. Jag hoppas att Wanja, och självklart även Annika Falkengren som jag känner till från min tid i finansvärlden och vet är både effektiv, kraftfull och beslutsam, kommer att klara av, eller snarare stå ut med den granskning som de är utsatta för. Vad beträffar Annika Falkengren, så vet jag att hon har en mycket bra ordförande, och det är en viktig förutsättning.

Om du tittar på utvecklingen utifrån vad som har hänt dig, och vårens händelser, såsom de har kommit fram i medierna. Vad tror du på då?

– Sanningen är en bra sak. Och en alldeles för sällsynt gäst. Det skulle inte skada om lite fler personer visade prov på mod och integritet.

Den 19 januari 2005 var det dags för Ebbas sorti från Svenskt Näringsliv. Hon och dåvarande ordföranden i Svenskt Näringsliv Michael Treschow hade ett förberedande möte där han meddelade att han inte kunde stödja henne när det gällde Svenskt Näringslivs långsiktiga lan, utan att först vara tvungen att stämma av med de andra ledamöterna i den ”lilla styrelsen”, på tolv personer.

– Det var avgörande, för mig var det helt avgörande. En vd, och inte minst en kvinnlig vd, på en utsatt position, behöver sin ordförandes fulla stöd.

Michael Treschow förklarade på en efterföljande presskonferens att Ebba Lindsö inte hade tillräckligt stöd i organisationen för att kunna fortsätta som vd, och att hon därför skulle avgå.

– Jag fick mitt liv tillbaka, och jag ska aldrig någonsin ta ett liknande jobb igen. Det är inte värt det.