Om New York är staden som aldrig sover, så är London metropolen man inte får bli trött på. Åtminstone inte enligt den brittiske författaren Samuel Johnson som myntade det numera slitna talesättet att den som är trött på London är trött på livet.

Sant är i alla fall att staden aldrig slutar att locka människor. Med sina åtta miljoner invånare är det inte bara EU:s största, utan också rikaste storstad, och hit kommer folk från hela världen för att jobba och göra karriär.

– Här är så otroligt kosmopolitiskt. Min chef är latinamerikan, jag sitter bredvid en italienare. Det gör det väldigt spännande att jobba i London, men man måste också lära sig att vara öppen för andra sätt att göra saker på, säger Louise Booth, som är globalt kommunikationsansvarig för sociala medier på Sony Mobile och som arbetat i London de senaste tolv åren.

Hon förklarar att just för att det är så internationellt, blir också konkurrensen så mycket större.

– Absolut, folk flyttar ju till London för att jobba. Det gör att kraven blir högre. Du måste ge allt du kan, annars står det någon annan bakom och vill göra ditt jobb, säger hon.

Själv flyttade Louise Booth, som på den tiden hette Bennet, till London direkt efter examen på Handelshögskolan i Stockholm. Hon hade som enda utlänning fått en av 20 platser på L’Oréals traineeprogram för framtida chefer i Storbritannien. Då hade hon redan gjort en vända till de brittiska öarna under studietiden.

En praktik på Procter & Gamble i London ledde till att hon träffade sin man, som är engelsman men uppvuxen i Sverige.

–Jag kände att jag absolut ville utomlands, för utmaningen, och jag hade sökt mig hit även om jag inte träffat Russell.

Det var just det kosmopolitiska som lockade, säger hon.

På L’Oréal steg Louise Booth snabbt i graderna och blev så småningom ansvarig för hårvårdsserien Fructis marknadsföring i Storbritannien.

Intensiva, roliga år, men med långa dagar och mycket jobb.

Så för sex år sedan tog hon steget över till Sony Mobile, eller Sony Ericsson som bolaget hette då. En helt ny bransch, men ändå ett kortare steg än man kan tro. Lustigt nog ligger Sony bara tvärs över gatan från L’Oréals byggnad i stadsdelen Hammersmith, och från Louise Booths kontorsfönster ser hon sin gamla arbetsplats.

Vi sitter i ett konferensrum inne i det pampiga gamla tegelhus som är Sony Mobiles huvudkontor. På bottenplan finns de färgglada sittkuddar och fotbollspel som idag verkar vara obligatoriska i kreativa miljöer.

Men myshörnorna står tomma och Louise påpekar att det är sällan någon utnyttjar dem. Hon säger att man måste vilja lyckas för att göra karriär i London. Att det inte räcker att ge 100 procent, när 110 procent gör att det blir ännu bättre, och att allt är så mycket större här. En större marknad gör att det genast blir större budgetar, och därmed mer ansvar.

Ändå tjänar hon inte så mycket mer än hon skulle ha gjort i Sverige.

–Jämför jag med mina tjejkompisar från Handels, så ligger vi ganska lika. Skatten är lägre här, men utgifterna högre, så det går nog jämnt upp. Det är i bankvärlden man kan tjäna stora pengar, säger hon och syftar på den del av London som går under namnet the City, och som tillsammans med New York utgör finansvärldens nav.

Ett byte och 17 tunnelbanestationer senare kliver vi upp vid Liverpool Street Station i hjärtat av City. Man behöver inte röra sig många meter innan Norman Fosters karakterisktiska skyskrapa, the Gherkin, dyker upp bakom husen, en symbol för finanskvarteren med sin gurkliknande silhuett.

Överallt skyndar män i slips och kostym förbi. Det är uppenbart att det här är en mansdominerad värld.

–Det är klart att jag sticker ut. Jag är en av väldigt få kvinnor och då syns man. Men jag har aldrig haft någon nackdel av att vara kvinna, säger Helena Svancar, som nog sticker ut i de flesta sällskap med sitt långa blonda hår och tydliga pondus.

Hon är sedan början av året så kallad managing director på Deutsche Bank – en av de högsta titlar man kan få i investmentbankvärlden. I Helena Svancars fall innebär det att hon är chef för den nordiska avdelningen för företagsköp och samgåenden, vilket på bankspråk heter Mergers & Acquisitions.

Även Helena pratar om den internationella miljön i London, och de krav på flexibilitet det ställer. Dels för att det är så många olika nationaliteter som ska samarbeta, men framförallt för att allt går så snabbt.

Man måste vara anpassningsbar, beredd på förändringar, och självklart, jobba hårt.

–Det är tufft. Dels vad gäller jobbsäkerhet, vi vet alla vad som hände under finanskrisen, men även vad gäller klienterna.

–Är du mitt uppe i en affär måste du vara tillgänglig dygnet runt, säger Helena Svancar och förklarar att de flesta bolag inte gör stora affärer på daglig basis. Köpet av en konkurrent kan vara den största händelsen i företagets historia, och då håller det inte att säga att man ringer tillbaka på måndag.

–Det gäller att hitta en balans även om man jobbar intensivt i perioder. Att ta hand om sig och träna och träffa vänner, säger hon och tillägger att ingen klarar att sprinta hela tiden – det är inte ett 100-meters lopp utan ett maraton. Både vad gäller enskilda affärer och rent karriärmässigt.

De första åren går åt till att lära sig hantverket, göra analyser, och arbeta sig upp.

Även Helena Svancar gick på Handelshögskolan i Stockholm innan hon började på SEB, först i Stockholm och sedan i New York.

För sju år sedan gick flytten till London. Där arbetade hon först ett par år på Rotschild innan hon gick till Deutsche Bank, som är ledande i Norden och näst störst på den europeiska marknaden på företagsaffärer .

–Här sitter alla. Så är det i den internationella bankvärlden, vill du vara i händelsernas centrum är det viktigt att vara i London eller New York.

Helena och hennes team har de senaste åren arbetat som rådgivare åt företag som Telia Sonera, Vattenfall, Sony och Scania. Stora bolag som hon säger att det är otroligt intressant att få insikt i, få träffa ledningsgrupper och prata strategier, samtidigt som man vet att teamets arbete kan få stora effekter på aktiekursen.

Det finns självklart nackdelar med att arbeta i London, det säger alla de vi träffar. Intensiva dagar, långa restider och de höga priserna är saker som nämns.

Det Helena Svancar saknar är att hon inte kan åka med familjen till landet över helgen eller åka skidor så ofta som hon vill, men hon säger att man får välja vad som är viktigt i livet och att man inte kan få allt. Själv har hon valt att bo i Kensington i västra delen av centrum, och har därmed 25–30 minuter till jobbet med tunnelbanan. En kort sträcka i jättestaden.

Även Louise Booth har valt att bo ”nära” kontoret, med en halvtimmes pendling. Men bland hennes kollegor är det inte ovanligt att man har 60–80 minuters resväg eller mer, enkel resa.

–I London måste man välja bort något eftersom här är så dyrt.

–Vi prioriterar att inte bo så långt ut, men vårt radhus är nog hälften så stort som om vi hade bott i Stockholm, säger Louise Booth.

En som har valt att bo lite längre bort är Katja Hall. Hon arbetar på CBI, som står för Confederation of British Industry, och är Storbritanniens motsvarighet till företagarorganisationen Svenskt Näringsliv.

CBI har 240000 medlemsföretag och Katja är chef för organisationens lobbyverksamhet, inklusive kontoren i Bryssel och Washington.

–I London måste man kompromissa eftersom det är så dyrt, antingen med resväg eller boende, vi har valt en längre resväg, säger Katja Hall som tillbringar två timmar på pendeltåget till och från jobbet varje dag. Åtminstone fyra dagar i veckan.

På fredagar jobbar hon hemifrån halva dagen, och är sedan ledig med barnen.

Katja Hall kom till Storbritannien redan som 17-åring med sin pappa, men säger att hon självklart fortfarande känner sig svensk och att svenskar har ett väldigt gott rykte i landet.

–Man får fortfarande prata mycket om Abba och Volvo, men nu för tiden vill folk även höra om hur vi hanterade 90-talskrisen, och de svenska friskolorna, säger hon.

Intressant nog använder Katja Hall exakt samma uttryck som Helena Svancar och Louise Booth när hon svarar på hur det är att jobba i London. Det är internationellt, hård konkurrens och man måste vara flexibel.

För Katjas del innebär det att ingen dag är den andra lik, ibland blir det tidiga morgnar, ibland sena kvällar. Hon träffar ministrar, är på företagsbesök eller på kontoret i Bryssel.

Morgonen efter vi träffar henne ska Katja Hall medverka i BBC:s morgonprogram på radio för att prata om nya siffror som visar att Storbritannien nu för andra gången på kort tid gått in i en recession.

–Det är lite förvånande eftersom många av våra medlemmar börjat se ljusare på framtiden och exportsidan går bra, säger Katja Hall. Just tillväxten och hur de ska få fart på den är CBI:s mest prioriterade område just nu.

–Mitt jobb är väldigt roligt. Det är inte så mycket tid vid skrivbordet. Jag träffar människor, samtidigt som jag förhoppningsvis gör något bra för Storbritanniens ekonomi, säger hon.

Både Katja Hall och Louise Booth har barn och jobbar hemifrån eller är lediga på fredagar. De säger båda att de har bra arbetsgivare, det är inte alla företag man får jobba deltid på, även om förståelsen börjar bli större i det brittiska näringslivet.

Men frågar man hur mycket de jobbar, står det snabbt klart att det ändå blir minst en heltid på veckans övriga dagar. Det är dessutom ingen som går från jobbet och hämtar på dagis klockan halv fyra.

I England har de som har råd en barnflicka som hämtar och är med barnen fram tills föräldrarna kommer hem. Även synen på semester är annorlunda.

–Jag har fem veckors semester, men här finns inte den kulturen att man kan checka ut på sommaren och ta 4–5 veckor i sträck, säger Helena Svancar på Deutsche Bank.

Hon har själv inga barn, och ser hur många andra ofta tar ett steg tillbaka när de blivit föräldrar.

–Men jag tror att allt går och att man säkert kan kombinera föräldraskap med ett jobb i bankvärlden. Det gäller att tänka positivt, säger hon.

Annars är just småbarnsåren en tid då många svenskar väljer att lämna London och låta flyttlasset gå hem. Louise Booth på Sony säger att hon känner många svenska familjer som inte fått ihop det. Att de inte vill sitta och pendla när de blivit föräldrar.

–Men vi har nästan fått en nytändning på London sen vi fick barn. Det finns så mycket att göra, säger hon och påpekar att hon ofta får frågan om man ”verkligen kan ha barn i London” av folk i Sverige.

–Det är klart man kan, hur många miljoner barn finns här inte? För den som vill ha en stor gräsmatta kanske London inte är rätt, men vill man ha tvåspråkiga barn är det perfekt.

Ändå kommer familjen Booth att flytta till Sverige så småningom. Inte för att flytta ”hem”, en fråga de ofta får om det inte är dags att göra snart, trots att deras hem är här, utan av ekonomiska skäl.

Snart kommer parets tredje barn och i ett England där det är en tydlig klassfråga vilka skolor du gått i, kommer det helt enkelt bli för dyrt att så småningom ha tre barn i privatskola.

För Helena Svancars del är det svårt att säga om hon kommer flytta tillbaka till Sverige någon gång, hon trivs alldeles för bra för att tänka i de termerna.

Katja Hall räknar med att hon blir kvar i England. Hon har aldrig jobbat i Sverige och hennes man talar inte så mycket svenska.

−Visst längtar jag efter kanelbullar ibland. Men min äldsta dotter äter inget annat bröd än Lingongrova, så vi går till det skandinaviska bageriet och köper det varannan dag. Då får vi en dos Sverige.

Katja Hall

Titel: Chef för lobbyverksamheten på CBI, Confederation of British Industry, Storbritanniens motsvarighet till företagarorganisationen Svenskt Näringsliv.
Ålder: 39 år.
Bor: I Pinner i nordvästra London.
Familj: Man och två barn.
Utbildning: Nationalekonomi på universitetet i York. Mastersexamen i internationella relationer från Nottingham University.
Karriär: Policy advisor CBI, personalavdelningen på BBC, värvades sedan tillbaka till CBI där hon gjort karriär internt.
År i London: 22.

Helena Svancar

Titel: Managing director för Deutsche Banks nordiska avdelning för Mergers & Acquisitions (köp och samgåenden).
Ålder: 37 år.
Bor: I Kensington/Chelsea.
Familj: Ja.
Utbildning: Handelshögskolan i Stockholm.
Karriär: SEB där hon arbetat i både Stockholm och New York, Rothschild i London.
År i London: Sju.