Är jag en sådan där garderobssexist som talar väl om kvinnor i allmänhet men egentligen inte tycker att så många duger?

Utifrån mina erfarenheter kan skälen sökas på två ställen, dels hos en del kvinnor, men framförallt hur man som arbetsgivare bedömer många kvinnors kompetenser och personligheter.

Först något om min arbetsplats: Jag är chef för en grupp analytiker, sju enastående personer, inom produktområdet ränte- och valutahandel. Alla köp- och säljtransaktioner av räntebärande papper och valutor som Swedbanks kunder gör passerar vårt rum. Tempot är högt.

LÄS MER: ”Skingsley: Dyrbar vandring på klippkanten”

Där finns handlare, som håller direktkontakterna med de större och mest frekventa kunderna, samt så kallade traders, som sköter prisställande och lagerhållning i en omfattande mängd finansiella instrument. Dagarna är långa och kravet på dedikation och kvalitet är högt.

När jag utlyser en ledig tjänst är jag överlycklig om i alla fall 25 procent av ansökningarna kommer från kvinnor. Då börjar nästa utmaning i min jakt på kvinnor. Efter att ha läst ett antal hundra cv:n genom åren slås jag av att många kvinnor lägger ribban lågt, först i valet av utbildningsinriktning och därefter på sina jobb.

De stannar länge på samma arbetsplats. Det är bra, man bör inte vara alltför mycket hoppjerka, men många har samma arbetsuppgifter väldigt länge. Jag har noterat att det är lättare att hitta en man med ett mångfacetterat CV än en kvinna med motsvarande dito.

Efter ett antal år, inklusive några med barnafödande, och när arbetsgivare jagar en senior, är många kvinnor frånåkta. Detta trots att många mammor är klara chefsämnen, främst eftersom de har lärt sig poängerna med att vara tydlig och ofta har en hög prioriteringsförmåga.

Mitt råd till andra kvinnor som vill ha en roligare karriär är därför att våga ta risker. Det gäller att söka och genomföra uppgifter utanför den egna bekvämlighetszonen. Det är inte alltid angenämt, men ett osvikligt sätt att bygga erfarenheter, och därmed ett attraktivt CV.

Men det stora ansvaret för den sneda könsfördelningen ligger förstås alltid hos arbetsgivaren. Beteenden moderniseras, men den gamla värderingen är att kvinnor betraktas som riskabla anställningar. Att inte anställa kvinnor i fertil ålder är ett exempel på en sådan värdering som är på väg ut, även om det går långsamt på många håll.

Tack och lov blåser förändringens vindar. Min egen chef, Tomas, visar hur man gör. När han anställde mig för fem år sedan var jag ensam kvinna i en ledningsgrupp på sex personer. Numera är vi fyra kvinnor i en ledningsgrupp på sju, vi är alltså i majoritet. Alldeles i dagarna har jag själv lyckats anställa en briljant kvinna som blåser in med nya tankar och energi i vår arbetsgrupp.

Med fler kvinnor blir arbetet varken enklare eller absolut inte mer gulligt, om någon nu trodde det, men så mycket mer dynamiskt och roligt. Efter att ha tillbringat många arbetsmöten som ensam kvinna är min erfarenhet att både män och kvinnor blir mycket trevligare mot varandra när könsfördelningen blir jämnare. Alla skärper sig. Både yrkesmässigt och socialt.

Cecilia Skingsley är chef för ränte- och valutaanalys på Swedbank.