Det har varit svårt att ta till sig den italienska Slow-rörelsen, tycker jag. Enligt den skulle vi ta det lugnt, göra saker innerligt och gå in för det vi håller på med, med alla sinnen. Slow-rörelsen kom som en motkraft till hetsen i vårt moderna samhälle, nu kommer Speed-rörelsen mot allt det sega.
Jag menar, varför ska vi ha dåligt samvete för att vi gör många saker på en gång. Hjärnan och kroppen mår bra av stress i perioder, om det följs av vila. Långvarig vila, det är stressande.
Om vi tittar på vår tid som en spegel för hur vårt liv levs. Det vill säga att det som du lägger tid på, det består ditt liv av. Då kanske du inte nöjer dig med att komma hem efter jobbet och laga mat, diska och sedan sova djupt och innerligt. För hur skulle du gradera de sysslorna på Livets mening-skalan? Det är här Speed living kommer in. Jag tycker att man ska lägga mycket tid på sådant som är viktigt och maximalt lite tid på det som är av mindre vikt.
För att ta ett exempel: Jag lagar hellre mat kort tid och sitter ner vid middagen lång tid, för att inte tala om disken och städning som helst inte ska ta någon tid alls. Du kanske skulle gradera annorlunda om du gillar att laga mat och har en tråkig familj, men likväl kan du inte göra allt om du ska göra det långsamt.
Att vara närvarande i nuet och ta in det som händer, rent generellt, känns helt omodernt. Att göra VISSA saker grymt fort, helst flera saker på en gång utan att ta in och störa hjärnan med något av det, det känns modernt. Att sedan njuta och vara mycket närvarande i andra saker, det lockar mig. Stress är heller inte farligt om det finns tid till avkoppling efteråt, säger forskarna.
Förutom att hela vårt moderna samhälle bygger på att vi är snabba, klarar utbildning, karriär, barn, nätverkande och anhörigäldrevård samtidigt, så finns det flera rörelser i vår samtid som styrker min teori om att speed living är ett begrepp i tiden.
Vad tror du, håller du med eller är det här helt sjukt? Skriv och kommentera!
