Vid millennieskiftet gick jag på Journalisthögskolan och såg i tidningen Journalisten att Svensk Damtidning sökte en reporter.

Mina kursare sade: Är du galen, du kommer att förstöra hela din karriär!

Så blev det lyckligtvis inte. Jag blev hovreporter med rätt att följa kungligheterna i allmänhet och kronprinsessan i synnerhet. Sedan dess har jag funderat över om hon har världens bästa jobb – eller om jag har det.

Jag har rest med kronprinsessan till Japan, Lettland, Kosovo, Uganda och Etiopien. Sett henne köra traktor och hovniga för den japanske kejsaren och konsekvent titulerat henne kronprinsessan även då vi stod i leran omgiven av bökande kultingar på grisfarm. Första resan gick till Vindelälven och jag var chockad över intresset. Hela bygden var samlad och i Icabutiken deklarerade ett anslag: ”Stängt med anledning av kronprinsessans besök”.

Vid Tarja Halonens besök slogs jag av kontakten mellan prinsessan och presidenten och av hur många mäktiga människor som Victoria får träffa och hur varenda ett av hennes handslag världen över skapar pr för Sverige. Ibland har jag känt avund inför hennes otroligt spännande och unika jobb fyllt av möjligheter och upplevelser. Ett jobb med ständig assistans och en stab uppbyggd kring ens egen person. Ett jobb som egentligen bara går ut på att vara sig själv.

Men att vara kunglig är också att aldrig vara anonym, jobba dygnet runt, leva sitt liv på skattebetalarnas bekostnad och leverera det vi förväntar oss.

Många gånger har jag fått frågan – hur svårt kan det vara? Men faktum är att det är svårt att ständigt tvingas uttala sig om allt möjligt utan att någonsin undslippa sig en oavsiktlig färgad åsikt.

Det måste också vara svårt att aldrig få gå i svaromål om löpsedlar och rykten.Victoria beskrivs ofta som vetgirig och kunskapstörstande och det stämmer. Vi har lyssnat till långrandiga föredrag då hon påläst har ställt initierade frågor. Jag har aldrig sett henne oengagerad ens efter en lång dag på resa då jag själv fullständigt slut har slappat över en pizza med de Säpomän som inte har varit i tjänst, medan hon har tvingats sitta i timmar rak i ryggen på galamiddag.

Victoria är en genuint omtänksam och varm människa som när vi i Uganda besökte ett kvinnofängelse varnade mig för den starka upplevelsen med orden ”Det är ganska otäckt”.

Där på jordgolvet satt internerna, mammor med barn i famnen. I den exklusiva intervju som jag fick efteråt sade hon:

Det är väldigt svårt att prata med kompisarna om minajobbupplevelser för det är svårt för dem att sätta sig in i vad jag gör. De kan alltid lyssna och tro sig förstå, men att riktigt prata på djupet om vad jag upplevt kan jag bara göra med dem som var med.

Från 2010 har hon den personen vid sin sida, prins Daniel, och då väntar en ny era, att vara arbetskamrat med sin livskamrat. Hon tvingas inte välja mellan kärleken och karriären. Men när Daniel njurtransplanterades kallade plikten henne till Grönland. Han måste alltid dela henne med det kungliga uppdraget. Till och med sitt ja måste hon dela med oss på storbildsskärm. En kunglig vigsel är big business.

Jag är alltid rädd för att inte vara tillräcklig, alltid rädd att göra fel. Jag är rädd för att inte leva upp till förväntningar. Jag är rädd för att jag klampar i klaveret av ren okunskap.

Så sade hon till mig i Tokyo hösten 2000. Jag tyckte att det var modigt att visa även den sårbara sidan. Säkert är hon rädd ibland fortfarande. Men framför allt är hon driftig, vänlig, skämtsam och stark. Och så plikttrogen att hon borde anta den gamle kungens valspråk ”Plikten framför allt”. Jag är övertygad om att hon om hon hade tvingats att välja mellan kärleken och sitt uppdrag hade valt uppdraget.

I kvällspressen har det pratats om drottningskola och i samtliga andra fall är en befordran en glädjens stund. Men för Victoria är den en sorg.

Det skjuter jag på framtiden. Det finns ju alltid med i bilden som en självklar förberedelse, självklart, men är också en förberedelse till mitt liv. Och den dagen, den får komma då. För det innebär ju att pappa inte finns längre.