Det är hemligt värre på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Lisa Kaati tar emot vid säkerhetsavspärrningarna. Hon jobbar just nu med att utveckla ett beslutstödssystem, ett datorprogram som ska hjälpa människor att fatta beslut.

Kunden är Försvarsmakten och användarna militärer. Det betyder dock inte att hon kan tänka sig att forska fram vapen.

– Jag skulle inte tycka att det kändes bra att göra minor i form av nallebjörnar. Om någon i projektet vet att jag är emot vapen skulle ingen tvinga mig att göra något, utan man får säga själv vad man tycker. Det vi gör är mer system som används för övervakning och i fredsbevarande insatser.

Arbetet på FOI är inget nio till fem jobb utan flexibiliteten är stor, sam-tidigt blir jobbet lätt en hobby. Problemen och funderingarna tar Lisa Kaati med sig hem.

– Eftersom det är så roligt är det mycket tankeverksamhet som man inte kan förhindra. Så tror jag att det är med all forskning för det är ju kreativt. Plötsligt kommer man på något och då kan det vara mitt i natten.

Att hon skulle doktorera var långt ifrån någon självklarhet. Det hela började med att hon läste tekniskt basår för att bli läkare men kom på att det där med att ta hand om sjuka var nog inget för henne.

I stället för att kasta bort den tid hon lagt på basåret sökte hon till KTH och Stockholms universitet där hon läste en utbildning inom matte och data. När det var dags att skriva uppsatsen hamnade hon på Ericsson research.

– Jag blev jätteinspirerad. Alla som jobbade där var så smarta och verkade ha jätteroliga jobb. Jag kände direkt att det här var något som jag ville fortsätta med. Innan jag träffade dem hade jag inte en tanke på att doktorera, jag tror inte ens jag visste att man kunde göra det, men de uppmuntrade mig verkligen att söka.

Efter att ha kollat runt på nätet fastnade hon för institutionen för informationsteknologi på Uppsala universitet. Att projektet skulle hålla på i fem år var inte något som bekymrade henne då.

– Jag var bara glad att jag fick komma och provjobba i tre månader.

Hon doktorerade inom området formella metoder och verifiering som ligger på gränsen mellan matte och data. Som exempel på när formella metoder och verifiering används nämner Lisa Kaati pacemakern. Dataprogrammet i den måste uppfylla vissa krav, som att det inte ska stanna hux flux. För att undvika det krävs matematiska bevis som verifierar att det inte ska kunna ske.

– Men det är ju så när man doktorerar att man smalnar av så otroligt så det är svårt att se att min forskning ska relatera till det där. Jag höll på med en viss typ av matematiska modeller och hur man kan reducera dem så att de blir mindre och mer lättarbetade, samtidigt som de behåller sina egenskaper.

De första två tre åren var jättejobbiga tycker Lisa Kaati. Hon brottades hela tiden med känslan av att hon inte var tillräckligt bra och att hennes forskning inte skulle räcka hela vägen fram till disputationen.

– Men jag vågade liksom inte säga någonting. Jag var bara rädd att de skulle komma på hur puckad jag var. Men sedan blev det jättekul.

– Jag önskar att jag hade kunnat förstå det redan från början – hur fantastiskt det är att få fem år då man är så fri som man är, att kunna forska om nästan vad man vill och åka på konferenser.

I doktorandtjänsten ingick det att undervisa på 20 procent. Det innebar att själva doktorandstudierna förlängdes från fyra till fem år. Under tiden hon doktorerade fick Lisa Kaati barn och totalt tog det fem och ett halvt år från start till disputation.

Det är bara ett halvår sedan Lisa Kaati började på FOI, men det råder ingen tvekan om att det är forskning hon vill jobba med. Och hon skulle gärna arbeta inom universitetsvärlden igen.

Drömmen vore att kunna kombinera en tjänst på universitet, där hon kan ägna sig åt grundforskning, med en tjänst på till exempel FOI.