1) Ulla Litzén – Tidigare: Investor. Nu: I styrelsen i SKF, Atlas Copco, NCC, Alfa Laval, Husqvarna. 2) Peggy Bruzelius – Tidigare: Vd ABB Financial Services, vice vd SEB. Nu: i styrelsen för Electrolux, Husqvarna och Axfood. 3) Pia Rudengren – Tidigare: Investor. Nu: Styrelseledamot i Duni och Swedbank. 4) Karin Forseke – Tidigare: Vd Carnegie. Nu: Ordförande för Alliance Trust. 5) Eva Lindqvist – Tidigare: Koncernledningen Telia Sonera. Nu: I styrelsen för Transmode Holding och Assa Abloy. 6) Marie Ehrling – Tidigare: Vice vd SAS och vd Telia Sonera. Nu: I styrelsen för Nordea, Oriflame, Loomis, Schibsted. 7) Eivor Andersson – Tidigare: Vd Ving, Coop Marknad. Nu: I styrelsen, SJ. 8) Gunnel Duveblad – Tidigare: IBM och Europachef EDS. Nu: I styrelsen för Anoto, HiQ, Sweco. 9) Ebba Lindsö – Tidigare: Vd Svenskt Näringsliv, TT. Nu: Ordförande 6:e AP-fonden. 10) Adine Grate Axén – Tidigare: Investor. Nu: I styrelsen för Sampo, Swedish Orphan Biovitrum, ordf i Nasdaq OMX Stockholms bolagskommitté.
Foto: Atlas Copco, Ida Eklund, Trobjörn Persson, Lars Pehrson, Fredrik Persson/SCANPIX, Malin Hoelstad, Fredrik Persson/SCANPIX, Postnord, Fredrik Sandberg/SCANPIX, Juha Törmälä
De är framgångsrika med jobb på vd-nivå eller strax därunder när de plötsligt kliver av, i flera fall redan i 50-årsåldern. Istället fylls deras almanackor snabbt med styrelseuppdrag och det blir utmaningar i styrelser istället för resultatansvar i företagsledningar som upptar deras tid. Så har det sett ut för en rad namnkunniga kvinnor de senaste åren i det svenska näringslivet, Eva Lindqvist, tidigare i Telia Soneras ledningsgrupp, Ulla Litzén, tidigare Investor och Karin Forseke, tidigare vd på Carnegie är bara några exempel. I vissa fall lämnar de självmant, i andra fall har de fått gå i samband med en omorganisation eller för att de inte har kommit överens med styrelsen.
– Jag är inte säker på att det är en allmän trend, men visst kan man se exempel på det här. Jag tror i så fall att det mer handlar om att kvinnor väljs bort än att de själva skulle tacka nej eller kliva av ett vd-jobb. Har man kommit så långt i karriären tror jag inte man blir trött eller utmattad i första taget, säger Eivor Andersson, som i våras lämnade jobbet som vd för Coop Marknad efter bara något halvår, tidigare har hon i många år varit framgångsrik vd för researrangören Ving.
– För egen del skulle jag gärna ta ett nytt operativt uppdrag. Men då ska det vara något tillräckligt spännande och utmanande. Jag tycker generellt att det är frustrerade att det går så trögt med att öka antalet kvinnor på operativa chefsbefattningar, säger Eivor Andersson, som bland annat sitter i styrelsen för SJ och Skistar.
Ebba Lindsö har en rad tunga vd-uppdrag bakom sig, senast som vd för Svenskt Näringsliv. Hon menar att priset är högt för att leda en stor organisation. Och kvinnor är mer utsatta än män när de tar plats i chefsstolen.
– I en maktkamp där resultatet inte är tydligt mätbart är det lättare att avfärda en kvinna, och säkert också en person med annan etnisk härkomst, säger Ebba Lindsö.
Catharina Mannerfelt, partner på chefsrekryteringsföretaget Alumni, tror att jakten på kvinnliga styrelseledamöter lite grann har blivit en fälla för kvinnor i en chefskarriär. Väldigt många kvinnor blev uppringda och erbjudna styrelseplatser för ett par år sedan när trycket på att få in duktiga kvinnor i styrelserummen skruvades upp.
– Efter ett tag sorterades en del av de här kvinnorna bort när man sedan letade efter en ny operativ chef. Då stämplades de som styrelseproffs och sågs inte aktuella. Det tror jag var ett stort misstag, säger Catharina Mannerfelt.
Det är intressant att notera att genomsnittsåldern för Sveriges tio främsta kvinnliga styrelseproffs är 54 år, enligt SIS Ägarservice. I listan Sveriges styrelseproffs alla kategorier (där nio av tio är män) är snittåldern 63 år.
Catharina Mannerfelt menar att det är uppenbart att det är i ledningsgrupperna det framför allt är brist på kvinnor. Det är fortfarande betydligt svårare att hitta kvinnliga vd-kandidater än vad det är att hitta manliga.
– En ögonöppnare för oss på Alumni var när vi fick i uppdrag att ta fram sex vd-kandidater till ett större statligt ägt bolag men där hälften av de sex skulle vara kvinnor. Det gick men det var efter mycket hårt jobb. Sen blev det ju en man i alla fall som fick jobbet i slutändan, säger Catharina Mannerfelt.
Fredrik Hillelson, koncernchef för Novare, ett rekryteringsföretag delvis ägt av Investor, har i många år jobbat för att hitta kvinnliga chefer, till operativa befattningar i företagen. Han menar att det fortfarande finns en ovana – i vissa fall en ovilja – till kvinnliga chefer. Det märks bland annat i omdömena om kvinnliga chefer. De är så mycket mer spretiga än för en traditionell vd-typ, det vill säga vit man i 50-årsåldern.
– Om en och samma kvinna kan man få höra att ”hon är fantastisk”, ”hon är iskall”, ”hon är värdelös”, ”hon är lysande”, säger Fredrik Hillelson och fortsätter:
– Det där illustrerar inte en splittrad personlighet hos den kvinnliga chefen utan en splittrad inställning hos omgivningen.
Fredrik Hillelson är övertygad om att fallhöjden för en kvinnlig chef är högre än för en manlig. Att få sparken idag är ofta inte en stor sak, många män kommer tillbaka förutsatt att de inte har begått några oegentligheter. Men för kvinnorna är läget ett annat.
– Domen faller hårdare mot dem. Det finns inte samma förlåtande attityd. Många kvinnor får inte en andra chans, det är mitt bestämda intryck, säger Fredrik Hillelson.
– Ett annat avgörande skäl till att kvinnor lämnar operativa befattningar är att de fortfarande drar ett större lass hemma. Visst har mycket blivit bättre, mer jämställt. Men i åtta fall av tio lägger kvinnorna fortfarande ner mer tid på hemmet än vad männen gör, det går inte att komma ifrån. Det blir en tuff kombination om man reser 150 dagar om året och har återkommande kvällsarrangemang, säger Fredrik Hillelson.
