Det började faktiskt som ett tåg, men numera är Barntåget en utställning som fraktas med långtradare - eller båt. 2002 drog Birgitta Göthberg igång det hela, efter ett projekt där det framkom att föräldrarna till funktionshindrade barn saknade samlad information om vilka hjälpmedel som finns. Lite inspiration fick hon från Rocktåget.

– En och annan tyckte jag var tokig, minns hon, och det var mycket jobb och förberedelser innan men vi fick mycket hjälp av SJ.

Barntåget rullade genom Sverige för att visa upp barnhjälpmedel. Tåget med fyra vagnar stannade i 11 städer från Malmö till Luleå och utmed spåret ordnades också seminarier och workshops för att lära ut och visa hur hjälpmedlen kan användas. Tåget drog 11 000 besökare under turnén. Sedan dess har Barntåget, numera som en utställning, rullat vidare till tio olika länder.

Första landet som visade intresse var Belgien men eftersom ett svenskt tåg inte kunde tuffa ned till Bryssel hur som helst, blev det långtradare istället och en utställningslokal. Och så har det fortsatt. Barntåget har besökt Ryssland, Ukraina, Turkiet, Polen, Italien, Estland, Lettland och Litauen samt Grekland, i samband med Paralympics i Aten.

– Aten blev en höjdare, med besökare från hela världen som fick se svenskt kunnande inom handikapphjälpmedel och lära sig mer. Det blev inte sämre av att drottning Silvia invigde. Kunglig glans ger mycket bra pr.

Birgitta Göthberg har jobbat med funktionshinderfrågor sedan 1965. Sedan 1983 är hon anställd på Hjälpmedelsinstitutet, HI. Hon fyller 70 år i år och skulle kunna gå i pension men det har hon inga planerpå och HI vill gärna ha henne kvar.

– Jag har gått ned till 100 procent i arbetstid, konstaterar hon skämtsamt på min fråga hur mycket hon jobbar. Och tillägger:

– Det här är så meningsfullt, så jag kan inte sluta.

Birgittas man avled i höstas, vilket är en ytterligare orsak till att arbetet känns viktigt nu.

Viss fritid har hon, och då kopplar hon gärna av med trädgårdsarbete, läser en bok eller tar en promenad. Hon har en sambo i radhuset på Lidingö, Felix, som är en rysk katt. En granne är kattvakt när hon reser, och många resor blir det.

I höstas blev det en delegations-resa till Peking för att kolla läget inför utställningen och i november gick Barntåget till Turkiet. Bara i år har hon varit i Sankt Petersburg flera gånger, eftersom det numera finns ett centrum för hjälpmedel där.

Hon tror att folk mår bra av lite lagom stress, och tar sig själv som exempel. Hon mår bra av att ha kniven mot strupen, eftersom hon egentligen är ganska lat, påstår hon.

Hon vill inte framhäva sig själv, hon vill hellre hålla fram hela teamet med specialpedagoger och hjälpmedelskonsulenter, som jobbar med Barntåget. Ögonen lyser när hon berättar om tåget, och hur meningsfullt arbetet är. Att se glädjen hos funktionshindrade barn som aldrig har haft bra hjälpmedel tidigare, och glädjen hos föräldrarna.

Hon är numera van att tampas med fyrkantiga tulltjänstemän. I Turkiet höll hela utställningen på att gå i stöpet då de, trots att alla papper och beskrivningar var rätt ifyllda, krävde att allt skulle packas upp inför tullen, för fotografering. Det hade tagit flera dagar.

– Tack vare att Ankaras borgmästare och Exportrådet ingrep slapp vi det. Vi bjöd in tullen till utställningen och de kom, och de fotograferade.

Härnäst väntar tullen i Kina, och hon anar att det kan bli problem. Till Kina ska utställningen fraktas med båt till en hamnstad, före omlastning och vidare färd till Peking och Paralympics.

Birgitta nämner de svenska hjälpmedelsföretagen, som kan bli en tillväxtbransch.

– Det är ofta små företag, de finns över hela Sverige och de här nya marknaderna öppnar för ökad export och att företagen kan växa.

I december rullar Barntåget in i Serbien om allt går enligt planerna, och det kan bli Ungern 2009. Då vill Birgitta Göthberg också vara med.