Intresset för Stockholmspolisens utvecklingsprogram för kvinnor över 45 år var så stort att till och med några utifrån sökte, en var i byggbranschen! 16 kvinnliga poliser antogs. Kriminalinspektör Cecilia Hivander är en av dem.

– Vi som har barn som vuxit upp är en glömd resurs. Vi har erfarenhet, vi är vana att ha många bollar i luften och många av oss har gjort arbetsuppgifter som sedan våra manliga chefer har presenterat, säger Cecilia Hivander, 45 år.

Själv började hon sin bana som ordningspolis i tunnelbanan på 80-talet. Vid ett tillfälle, när hon var med och grep en person, blev hon misshandlad och fick bland annat ett finger avsparkat. Efter det funderade hon om det verkligen var värt det och valde att arbeta i andra yrken några år, men längtade snart tillbaka.

– Det som står i medierna om poliser är kanske inte alltid så positivt. Men som polis träffar du människor på samhällets baksida som råkat illa ut och då känner du att du kan vara en hjälp.

Så Cecilia Hivander återgick till polisyrket, började på Norrmalmspolisen, fortsatte på kriminaljouren för Stockholms län och arbetade sedan på våldsroteln i Stockholms city. Under den perioden fick hon också två barn.

– I vår familj har jag varit hemma med barnen och jag ser ingen offerroll i det. När jag började jobba igen så arbetade jag 80 procent. Som deltidsarbetare blir du inte speciellt attraktiv för chefstjänster.

Men så småningom började Cecilia känna att hon stod och stampade och ville ha nya utmaningar. I ett utvecklingssamtal med sin rotelchef nämnde hon att det skulle vara kul att vara polissambandsman. Då fick hon motfrågan ”Vad gör du åt det?” och insåg att hon inte gjort ett jota.

Det blev en spark i baken och Cecilia Hivander började ringa runt, hörde sig för när sådana tjänster skulle utlysas, berättade vem hon var och att hon var intresserad. ”Lägg mitt namn på minnet”, sade hon kaxigt.

Det ledde till att hon senare fick jobbet som nordisk polissambandsman med placering i Tallinn.

– Det var ett ganska stort steg, att hyra ut huset, be sin man vara tjänstledig i år, ta med sig barnen och sätta dem i skola i ett främmande land.

Mycket i yrkeslivet sker mest av en slump, men det här ser hon som sitt första riktigt modiga och medvetna kliv i karriären.

– Jag fick anta utmaningar och utvecklas.

Nu är Cecilia Hivander redo för nästa kliv och kursen är ett led i det. Vi ses en dag i polishuset när kvinnorna på kursen är återsamlade för att berätta hur de har använt det de har lärt sig.

Man går varvet runt och under mycket skratt berättar deltagarna till exempel hur de tränat sig att säga ”jag” i stället för ”man”. Cecilia Hivander tar som exempel när hon på tv hörde Susanna Kallur säga ”man är väl i bra form” i stället för ett självsäkert ”jag” som en världsrekordhållare borde kunna unna sig. En kvinna berättar att hon övat sig att ta emot beröm med ”Tack”, i stället för sitt vanliga ”Nämen, inte är väl jag”. En annan har blivit bättre i gränssättande samtal och en tredje har lärt sig att coacha effektivare.

Efter kafferasten ska deltagarna diskutera personliga utvecklingsmål med varandra. Cecilia Hivander har satt upp att hon före 2008 års utgång vill ha ett chefsjobb. När hon berättar om ett utlyst chefsjobb som hon inte sökt, hon vill gå klart kursen först, blir det fart på de andra kvinnorna i gruppen.

– Vad är det du ska göra klart, en papperstiger? Kom igen nu! Kliv ur kvinnliga klichéer - räcker jag till eller är jag en ballong som någon snart sticker hål på? Kliv ur trygghetszonen och sök!

Men Cecilia Hivander har bestämt att inte söka just det jobbet. Däremot är hon säker på att hon kommer att söka andra chefsjobb. Hon vet att hon har många starka sidor, är bra på att lyssna, tydlig, orädd och beslutför.

– Jag vet inte om det beror på ålder och kön, men ibland tror jag, utifrån mig själv och flera i gruppen jag har pratat med, att vi ibland behöver en spark i baken, kanske bara frågan ”varför gör du det inte?”.