Mely Moberg Ackebo har gjort en lång resa. Från blyg flicka i födelselandet Peru via uppslukande jobb som personalchef i Lima till pionjär i bemanningsbranschen i Örebro. Nu inspirerar hon andra.
Foto: Yvonne Åsell
Mely Moberg Ackebo, född Soledad, kom hit på semester sommaren 1989 för att hälsa på sin bror som pluggade i Örebro.
– Jag tyckte Sverige var paradiset, säger hon. Här kunde männen laga mat och tvätta kläder, tjejer körde bussar och killar körde barnvagn och vuxna människor cyklade. I Peru cyklar bara barnen.
Under Örebrobesöket träffade hon också kärleken i form av en svensk blond och blåögd idrottslärare. Genom honom mötte hon en helt annan livsstil än den hon var van vid från Peru. Nyttigt och lärorikt, tycker hon själv.
Vi träffas när hon är på besök i Stockholm för att göra en inspirationsföreläsning. Det är inte svårt att tro att hon kan inspirera folk - hon sprudlar av energi och entusiasm och hennes prat- och livsglädje smittar, en vanlig lite mulen dag i april.
I Peru var hon personalchef på ett bemanningsföretag som hyrde ut personal till banker och försäkringsbolag och hon levde på restaurangmat - det var ofta representation både till frukost, lunch och middag.
– Jag hade ett fett representationskonto och jag var alltid tjusigt klädd, ler Mely. Men jag jobbade mycket och tänkte alltid på jobbet.
I mötet med Sverige och idrottsläraren uppstod en del dråpliga kulturkrockar och det blev snarare träningsoverall, tält och cykelturer med hjälm istället för vackra klänningar, restauranger och taxi.
Sedan 2006 har hon eget företag som föreläsare, inspiratör och hon är också professionell coach där hon bland annat coachar invandrare till jobb i ett projekt inom Rotary. Men vägen dit har varit lång och krokig. Som barn var Mely blyg, ensam och osäker, och hon stammade.
Hennes föräldrar satsade på barnens utbildning men när Mely kom till universitetet i Lima blev det mera fest och vin än pluggande, mycket för att dämpa det dåliga självförtroendet inför muntliga förhör och redovisningar. En sekreterarutbildning ledde dock till ett praktikantjobb på ett bemanningsföretag och så småningom blev hon personalchef på företaget.
De första åren i Örebro hade hon en mängd olika jobb, och gick på olika kurser. Sedan fick hon en affärsidé. 1993 startade hon eget företag, en privat arbetsförmedling i Örebro.
Jag var chockad över att så många invandrare med hög kompetens inte hade jobb, säger hon och tar en slurk kaffe. Hon hade upptäckt att många äldre behövde tillfällig fixarhjälp hemma, något som hon ansåg att många av de arbetslösa invandrarna skulle kunna göra, och ungdomar som ville ha extrajobb. Kunskapen om bemanning hade hon ju redan.
– Örebro var inte moget för det här, det gick för trögt och jag var till slut tvungen att lägga ned.
För några år sedan kom Mely Moberg Ackebo till en ny vändpunkt i livet.
– Jag var inte lycklig trots man och barn (årige Magnus) och ett jobb.
En skrivarkurs i Marstrand förändrade hennes liv. Kursen ledde till stärkt självkänsla och till en teaterkurs och så småningom till att hon började uppträda inför andra med att berätta om sitt liv och om de dråpliga kulturkrockarna i mötet med Sverige. Hennes brytning och kroppsspråk blev en stor tillgång. Av stamningen hon hade som barn märks inte ett spår.
Hon har också jobbat som tidningsbud i 18 år och gillar det fortfarande. Det ger betald motion under tidiga meditativa morgontimmar.
Melys två svenska efternamn har en förklaring. Det blev skilsmässa från idrottsläraren. De var helt enkelt för olika. Hennes nuvarande man Gunnar har en livsstil mer lik den som Mely gillar, men hon har behållit sin förste mans efternamn, eftersom han betytt så mycket för henne.
En som betytt mycket för Mely är hennes numera avlidna mormor Rosa, inkaindian på Perus högland, och ägare av en lantgård. Hon blev fråntagen sin egendom och flyttade till kuststaden Ilo, där de vuxna barnen bodde, också det en stor omställning för en inkaindian.
– Mormor är min stora förebild. Höglandet och kusten i Peru är två olika världar men hon anpassade sig och lärde sig spanska på gamla dar. Hon lärde mig att inget är gratis och att det krävs hårt arbete.
