Mangårdsbyggnaden från slutet av 1800-talet reser sig pampigt på en höjd, längs den stora vägen. På andra sidan vägen ligger den stora ladugården. Korna går ut på den sida inifrån ladugården som vetter mot betesmarken.

– Förhoppningsvis håller de sig på sin kant och rymmer inte. Det är rätt mycket trafik på vägen, säger Lena Borén.

När SvD Näringsliv besöker gården vid Skarp­åker, knappt två mil nordväst om ­Nyköping, är även Paul Oscarsson på plats. Lena Borén har precis avslutat sitt avbytarpass som för ovanlighetens skull inte var så inplanerat som det brukar vara. Hon tvingades rycka ut när en bångstyrig kossa knäckte några revben på Paul Oscarsson. När han släppte ut korna på bete för en vecka sedan var det en som vägrade, gjorde en kovändning och han hamnade i kläm mot en uppsatt planka i ladugården. Någon koskräck har dock inte infunnit sig.

–  Respekt för djuren och deras ­beteenden ska man ha. Men rädd är jag inte.

Som tredje generation som driver gården har han djurhållning i generna. Paul Oscarsson har sedan 1982 haft gården som består av 75 hektar åkerareal, 98 hektar skog samt har plats för 50 kor och 70 ungdjur i ladugården. De första sex åren drev han lantbruket med sin bror. Nu håller han själv i trådarna med hjälp av en halvtidsanställd och Lena Borén, anställd på det privata företaget Avbytarresurs. Hennes normala arbetspensum på gården är fyra dagar i månaden samt en vecka på sommaren. Hon säger att arbetet som avbytarebonde passar henne perfekt.

– Jag älskar djur förstås. Jag är uppvuxen på en lantgård och har hållit på med djur hela livet. Det finns liksom inget annat för mig.

Hon börjar bli gammal i gården i Skarpåker. Det är femte året hon är där. Hon har ytterligare fem gårdar som hon åker runt till, alla i Södermanland med Nyköping som nav. Det förekommer att hon är på fem gårdar under en och samma vecka, men målet är att undvika krockar – två gårdar samma dag.

Charmen med jobbet, enligt henne, är att det är så olika från dag till dag och att hon just får hålla på med djur. Direkt efter Lantbruksskolan i Gamleby och en ­vidareutbildning vid Kvinnersta i Örebro började hon som 22-åring att jobba som lantbruksavbytare. Att vara anställd avbytarbonde har den fördelen att hon kan ta 25 dagars semester, säger hon. Hon vill inte gå in på sin lön utan nöjer sig med att säga att hon klarar sig på den.

Lena Borén har tänkt tanken att ha eget lantbruk men har inte fått med maken på bondekroken. Inte heller tonårsbarnen, en av varje kön, har visat det där ­utpräglade intresset som kännetecknat mamma Lena sedan barnsben på familjegården i Söderköping – en gård som nu Lenas bror driver. Men i det egna huset som familjen hyr finns det ändå djur, både hundar och hästar.

– Det handlar om djur från morgon till kväll, säger Lena ­Borén som när hon jobbar på gården i Skarpåker är på platsi ottan.

Redan halv sex på morgonen måste hon vara där eftersom mjölkbilen kommer tidigt till gården. Arbetsdagen är uppdelad i två sjok: ett fram till halv tio på förmiddagen. Sedan fram till eftermiddagspasset, som tar vid halv två och pågår fyra timmar, är hon hemma för att bland annat se till de egna djuren.

På frågan vad som är jobbigast med arbetet som avbytare kommer svaret blixtsnabbt.

– De svåra besluten är när ­något djur är sjukt. Och om något djur dör när jag är där. Det blir lite knepigt när jag själv inte är ägare. Det är lätt så att jag kan känna att jag inte gjort tillräckligt. Den där känslan är jobbig.

Hur har ditt jobb förändrats under åren?

– Det har blivit snällare djur, genom avel. Det har också blivit lättare arbetsförhållanden genom den mekanisering som skett.

Nu ser Paul Oscarsson fram emot sin semestervecka på sommaren, möjlig genom avbytaren.

– Hustrun och jag brukar hålla till i Sverige och besöka familj och släktingar. Jag trivs med jobbet som jag kan styra själv. Det finns en frihet i det trots att ­semestern begränsas till en vecka. Men även under resten av året kan jag få lite lediga dagar tack vare hjälp av lantbruks­avbytare.