Som turnéledare för Cirkus Maximum håller Helena Schicht i trådarna i en organisation som består av 90 personer med 14 nationaliteter, där bara tre talar svenska.

– Det finns bara två lägen. Antingen tycker man om det eller så avskyr man det, säger hon om cirkuslivet

43-åriga Helena är från Borås. Efter avslutad utbildning sökte hon jobb i ett grossistföretag som säljer hästutrustning. Företaget ägs av Bengt Källquist, som också är direktör för Cirkus Maximum.

Tre månader efter att hon hade börjat sitt nya jobb slutade Bengts högra hand, turnéledaren, och Helena fick göra ett blixtsnabbt karriärbyte.

I fyra år arbetade hon från kontoret i Älvsered utanför Ullared och höll kontakten med cirkusen via telefon. Men avståndet gjorde att missförstånden blev för många och 2000 gjorde hon sin första säsong i husvagn.

Nu har det blivit en livsstil att alltid vara på väg.

– Det är kul att komma till Kiruna. Men lika roligt att åka därifrån. Och jag har blivit en jäkel på att klara frågorna i På Spåret. Jag känner igen allt, så länge det är i Sverige.

En vanlig dag går hon upp klockan sex. Innan avfärd vid sjutiden har hon ätit frukost och gått ut med sin följeslagare sedan sex år, parson russel terriern Hugo.

Av de 45 lastbilarna kör Helena i år transporten med grisarna. Runt klockan åtta är de framme vid nästa plats. Då är det alltid saker som ska bokas, hämtas eller kollas upp, posten kommer och mitt i allt måste hon hitta ett bageri som kan leverera bröd till personalen.

Framåt eftermiddagen tar hon en paus från det administrativa arbetet. Innan föreställningen hjälper Helena till vid insläppet och med att sälja program.

Under själva showen har hon egentligen bara en uppgift: under lantdjursdressyren ska hon kolla så att korna inte blir för närgångna och börjar äta av publikens popcorn.

Efteråt går hon in till cirkusdirektören. Tillsammans räknar de kassan och gör bokföring. Någon gång efter tio är arbetsdagen slut.

Med arbetsdagar på 15 timmar gäller det att man gillar sitt jobb.

– Det är ett väldigt fritt jobb, jag får utforma det som jag vill. Bengt säger ”fixa det”, men hur jag löser det bryr han sig inte om.

Visst finns det dagar då det känns tungt, när klockan ringer extra tidigt, det hällregnar och man ska iväg till nästa ort. När säsongen inleddes i slutet av mars var det fortfarande snö och allt blev blött.

– Men när det är bra, är det så himla bra.

Under sex månader har hon egentligen ingen ledig tid. Från 27 mars till 20 september har cirkusen tre dagar utan föreställningar, och för ett par år sedan hoppade hon faktiskt av.

– Jag tyckte att jag behövde ett liv.

Hon fick jobb som chef för ett lekland som skulle byggas i Göteborg. Att bygga upp verksamheten var kul, men att driva den var inte lika roligt, säger Helena.

– Det var samma varje dag.

Två år senare var hon tillbaka i sin husvagn.

Helena har aldrig velat skaffa barn och känner inte att hon valt bort familj på grund av sitt jobb. Men under uppehållet träffade hon sin pojkvän som bor i Borås och är egenföretagare. Han är inte överförtjust i att Helena är borta så mycket. Under sommarhalvåret träffas de ungefär varannan vecka, när han kommer på besök.

Resten av året sitter hon och planerar för nästa säsong. Då tar hon också igen det sociala umgänget med sina vänner.

Det är inte många kompisar som kommer och hälsar på under säsongen, vilket Helena tycker är skönt.

– Det är ganska jobbigt när någon kommer, då måste man tänka på dem.

I stället håller hon kontakten via telefon.

– Tack och lov har det blivit billigare att ringa, telefonräkningen har gått ner.

Unga norrut är bäst

Sedan barnsben har Guido Carinci sålt allt från prydnads­saker till korvar på marknader runt om i Sverige – ett liv han inte kan tänka sig att överge. Han gillar bäst när han kan smälla upp sitt tält där han grillar specialtillverkade korvar ­efter eget recept. Hustrun Adriana har då hand om den vanliga snabbmatsvagnen intill.

– Man får showa lite grand, kunderna tycker om det. Och jag har många stamkunder som vill berätta om sina krämpor.

1952, när han var ett år, flyttade familjen till Sverige från ­Italien. Hans pappa fick jobb inom lantbruket, men på helgerna bar det iväg till olika marknader, där pappan sålde prydnadssaker och ballonger.

Som vuxen gjorde Guido ­Carinci likadant: Vanligt jobb på veckorna, marknader på helgerna. Prylarna byttes senare mot mat. Till slut sade han upp sig på jobbet. Det enda han ångrar nu, 15 år senare, är att han inte slutade några år ­tidigare.

Det är inget enkelt jobb, arbetsdagarna är långa och slitiga.

– Men det är kul och kan vara lönsamt om man sköter allt på rätt sätt.

Som ordförande i företagarföreningen Tomer driver han också frågor som är viktiga för marknadshandlare.

Hans favorittur är treveckorssvängen till Norrland som han och hustrun gör varje år.

– Ungdomarna där är helt ­underbara. De tackar för maten ­efteråt.

Lämnar inte dansbanden

Daniel Andersson hade en kompis som spelade i dansbandet Wahlströms. För några år sedan behövde bandet en ny chaufför.

– Jag hängde med på spelningar lite på skoj först och så märkte vi att vi trivdes ihop, så de ­betalade mitt körkor.

Han gillar att sitta bakom ratten, särskilt på nätterna.

– Så får man komma ut i nöjesbranschen och träffa folk, dansa lite, säger han.

Efter tre år som chaufför på ­heltid ville han prova något nytt och sadlade om till brunnsborrare. Nu arbetar han två veckor varje månad på byggen i Norge.

Men dansbandsvärlden lämnar han inte. I sommar ska han ut på vägarna igen, under det som egentligen är hans semester.

Under turnéerna bor de i bussen, som är utrustade med alla tänkbara bekvämligheter. Bero­ende på hur långt Daniel Andersson måste köra till nästa ställe ­antingen ­vilar han ­under spelningen, eller hjälper till med skivförsäljningen, dansar ­eller pratar med folk.

Hemma i Vadstena finns en ­dotter som bor hos honom när han är hemma. Flickvännen bor på ­annan ort. Om de ska flytta ihop blir det svårt att behålla jobbet i Norge, ­säger han. Chaufför­uppdraget är en annan sak.

– Jag kommer aldrig att släppa det helt. Jag skulle nog sakna ­gemenskapen. Jag känner mig som en i bandet, säger Daniel ­Andersson.