Det lilla Museum of American Finance ligger ett stenkast från New York-börsen på Wall Street. Bland lärdomarna som kan inhämtas märks exempelvis att upphovsmännen bakom Dow Jones index hette Charles Dow och Edward Jones samt hur det kom sig att Wall Street Journal blev den ledande tidningen.

För dem som inte hört det klassiska citatet förr bjuds det också på lite skratt:

– Därför att det är där pengarna finns, som bankrånaren Willie Sutton sa i FBI-förhör om varför han rånade banker.

I genomgången Tracking the credit crisis markeras händelserna från 2006 och framåt: fastighetsbubblan, de billiga lånen, konkursen i Lehman Brothers och försäkringsbjässen AIG:s förlust som var den största någonsin – liksom nytillträdde president Obamas injektion av statlig stimulans som fick tidningen Newsweek att utbrist ”Vi är alla socialister nu.”

I analyser i pressen och akademiska världen ställs frågor, om det som ibland kallas den otyglade amerikanska kapitalismen, skapade krisen med sin ingrodda girighet och avoghet mot regleringar och insyn. Det definitiva svaret lär dröja, om det ens finns något med tanke på det politiskt laddade ämnet och det återstår att se om USA kommer att bli mer av en välfärdsstat av europeiskt snitt under Barack Obama.

Men klart är att något så otänkbart skett som att staten är majoritetsägare i bilindustrin. Wall Street och amerikanska finansbjässar har definitivt rubbats i grunden, 20–30 år av liberaliseringar ifrågasätts och hoten från andra länder mot USA-dominansen och mot dollarns ställning i världsekonomin ter sig mer trovärdiga än tidigare.

Alla kända ekonomer deltar i den livliga debatten. För att ta ett par exempel: professorn Nouriel Roubini, även känd som Doktor undergång och en av få som förutspådde krisen, talar för sin del om att nästa uppgång i USA måste bli hållbar eftersom vi inte har fler bubblor att ta till… till och med konstbubblan sprack. Professor Robert Shiller, som nyligen utkom med boken Animal spirits, beklagar att svindlaren Bernie Madoff blivit symbolen för denna era och hoppas att den så avgörande tilliten återställs snart. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz framhåller att detta är den första allvarliga nedgången i den moderna globaliseringen där de amerikanska finansmarknaderna inte fungerade som de skulle med följden att krisen fortplantade sig – men, menar han, det är sedan högst beklagligt att responsen skett lokalt i enskilda länder och inte globalt.

Apropå recepten mot krisen så gror tvivlen på Barack Obama ochhans ministrar, särskilt från konservativt håll och särskilt i Wall Street Journal. Arbetslösheten stiger och stimulansåtgärderna tar tid på sig att verka (det senare talar emot tanken på USA som ett nytt centralstyrt socialistiskt land). Liberaler, däremot, tycker att det är patetiskt att mäktiga näringslivsintressen som välkomnade statligt stöd när det såg som mörkast ut nu börjar hacka på regeringen igen.

Obama-regeringens förslag till ny reglering av finansmarknaderna mals för närvarande genom kongresskvarnarna. Den urvattning som väntas bli resultatet kommer att spä på den ursprungliga kritiken om att Obama och finansminister Tim Geithner försatte chansen att göra en radikal överhalning. Det tongivande ledamöter är mest skeptiska mot är tanken på att öka centralbanken Fed:s inflytande.

I resonemangen om den amerikanska kapitalismens framtid nämns att 1990-talets it-revolution är över och att det även i USA kan uppstå brist på arbetskraft när den i jämförelse med Västeuropa och Japan relativt unga befolkningen åldras.

Slutsatsen blir en långsammare tillväxttakt i flera år framåt, samtidigt som en förlamande inflation får bearbeta de gigantiska underskotten och statsskulden.

Å andra sidan ska man aldrig underskatta de amerikanska konsumenterna. Det pratas redan om kraftigt uppdämda köpbehov som kan få efterfrågan att skjuta fart igen med utslag i all ekonomisk statistik. Wall Street har ju dessutom hämtat sig ur många kriser.