Island håller långsamt på att vakna upp ur den chock som drabbade landet när de tre storbankerna kollapsade hösten 2008 och kastade in landet i en djup ekonomisk kris. Konjunkturen börjar nu att vända, men hushållen är skuldtyngda, arbetslösheten hög och investeringarna få.

Den mest känsloladdade frågan återstår alltjämt att lösa. I dag röstar islänningarna om de britter och nederländare som sparade i Landsbankis internetbank Icesave ska ersättas med motsvarande 38 miljarder svenska kronor, varav ungefär tre miljarder beräknas belasta skattebetalarna.

Opinionsmätningarna visar att valet kommer att bli mycket jämnt. Vid ett nej väntar med all sannolikhet en domstolsprövning.

Margrét Einarsdóttir är jurist och föreståndare för Europarättsinstitutet vid Reykjavíks universitet. Hon har studerat liknande fall och tror att en sådan rättsprocess skulle kunna ta upp till fem år.

– Min bedömning är att det finns en stor risk att vi skulle förlora. Det är sannolikt att vi gjorde oss skyldiga till diskriminering på grund av nationalitet när vi garanterade isländska sparares insatser till fullo men inte andras och därigenom bröt mot EES-avtalet, säger hon.

Det är inte bara det juridiska läget som är osäkert. Ersättningen till britter och nederländare ska betalas i pund och euro. Om den isländska kronan minskar i värde ökar kostnaden snabbt. Andra osäkerhetsmoment som kan få kännbara konsekvenser är värdet på Landsbankis konkursbo och möjligheten att fler fordringar får prioriterad status.

– Det finns en stor ovisshet på många sätt. Vi röstar om något i dag där vi har alla fakta i målet först om flera år, säger Margrét Einarsdóttir.

Alltinget har tre gånger sagt ja till att bära ansvaret för Icesave. Första gången stupade överenskommelsen på att Nederländerna och Storbritannien inte accepterade att Island ensidigt införde ett avbetalningstak. Andra gången valde presidenten Ólafur Ragnar Grímsson att inte godkänna lagen. Frågan avgjordes i en folkomröstning i mars 2010 där 93 procent röstade nej.

Länderna fick åter sätta sig vid förhandlingsbordet. En av de isländska delegaterna avslutade varje möte med att säga ”Vi ses i rätten”. Taktiken hade uppenbarligen viss effekt. Räntan har nu, i det tredje avtalet, sänkts från 5,55 procent till i snitt 2,64 procent. Men Ólafur Ragnar Grímsson ansåg även den här gången att frågan skulle avgöras i en folkomröstning.

Centralbankschefen Már Guðmundsson tror att ett ja till Icesave-lagen skulle öka tillgången till utländskt kapital och påskynda det ekonomiska uppsvinget. Vid ett nej har kreditvärderingsinstitutet Moody’s redan aviserat en sänkning av Islands kreditbetyg till skräpnivå.

– Vi ser nu att det börjar att ljusna även om tillväxten fortfarande är mycket svag. Ett nej innebär sannolikt att det blir svårare för företag att finansiera investeringar och att återhämtningen tar längre tid, säger Már Guðmundsson.

Icesave-tvisten har också letat sig in i styrelserummen. Energibolaget Landsvirkjun beviljades nyligen ett lån från Europeiska investeringsbanken, EIB, på 650 miljoner kronor för ett kraftverksbygge. Men lånet kommer med en ovanlig hållhake. Om Islands kreditbetyg försämras kan lånet frysa inne.

– Jag tror inte att det skulle få någon större inverkan just för oss. Vi har god ekonomi och kan vända oss till banker i stället. Men räntan skulle bli högre, säger vd:n Hörður Arnarson.

Framstegspartiets ledare Sigmundur Davíð Gunnlaugsson motsätter sig av principskäl att skattebetalarna ska stå för Icesave-notan. Han gillar heller inte att Icesave används som ett villkor för att ge lån till isländska företag.

– Kan EIB inte fatta självständiga beslut eller är det en politisk påtryckningsorganisation? Hela banksystemet är byggt på tron att insättningsgarantin gäller. Det är därför en enorm risk för EU att ta det här till domstol. Island ska naturligtvis stå för sina internationella förpliktelser, men det är en domstol och inte EU som ska avgöra vilka de är.

Under den så kallade kastrullrevolutionen samlades tusentals islänningar vid alltinget för att protestera. De trummade på oljefat, kastruller och stekpannor långt in på nätterna. Till sist blev trycket på regeringen så hårt att den avgick och nyval utlystes till våren 2009.

Två år senare är Guðmundur Ingi Kristinsson en av få demonstranter som alltjämt står utanför parlamentsbyggnaden i Reykjavík för att visa sitt missnöje. Wokpannan han bankar på har för länge sedan spruckit i botten, men han tänker inte ge upp. Den 56-årige förtidspensionären tänker rösta nej – ”hundrafaldigt nej”:

– Den som vill betala för ett privat företags skulder får gärna göra det, men jag tänker inte göra det. Hade du gjort det?