Sanaz Lavasani hade planen klar när hon kom till Sverige från Iran: Först lära sig svenska ordentligt, sedan försöka ta en master på KTH. Kärleken förde henne hit och i hemlandet hade hon arbetat fyra år som högskoleingenjör, bland annat inom fordonsindustri, med konstruktion och industriell automation. Fast det var det aldrig någon som tog reda på när hon anlände.

–Ingen frågade mig någonting och ingen har berättat något för mig. Allt jag vet har jag upptäckt själv, säger hon.

Det första året pluggade hon vanlig Svenska för invandrare (SFI) i närheten av hemmet i Högdalen och åkte sällan tunnelbana. Därför var det en nästan osannolik tur att hon skulle med tåget den där dagen och plockade upp Metro. Där fanns ett reportage om Svenska för ingenjörer (Sfinx), som är ett samarbete mellan KTH, Järfälla kommun, Stockholms stad och länsstyrelsen i Stockholm.

–Jag tänkte att det är ju precis detta jag vill gå! Så jag åkte till KTH, gick fram till receptionisten, viftade med tidningen och sa ”Jag vill prata med någon på Sfinx!”

Det fick hon, och snart var Sanaz inskriven. Hon läste svenska samtidigt som hon pluggade kurser i robotik, el- och styrsystem samt PLC-programmering på KTH. Efter sju månader kom hon ut på praktik på ett företag, vilket ledde till projektanställning och nu, från och med 1 juni, tillsvidareanställning på ett annat företag, tack vare erfarenheten hon fått på sin första anställning.

–Jag har följt det där diagrammet som man ritade upp i början, som är idealplanen, säger hon och skrattar.

För Sanaz Lavasani var Sfinx något som fick henne att vakna till. Fokuset på att komma ut i jobb peppade henne att snabba på studierna och kämpa hårt. Det första året i Sverige hade hon inte haft en tanke på att söka jobb.

–Jag kände mig inte redo då, jag visste inte ens hur jag presenterade mig själv. Men på Sfinx fick vi inte bara läsa böcker, utan också platsannonser. Vi lärde oss hur man skriver ett cv och övade på anställningsintervjuer. Dessutom kunde man hela tiden diskutera med yrkesvägledaren.

Sanaz Lavasanis råd till nyanlända är att sitta ner ett par dagar, ta det lite lugnt och kartlägga arbetsmarknaden. Men också att tänka om och vara beredd att prova nya vägar.

–Jag har ju jobbat i fordonsindustrin i mitt hemland, men när jag kom hit och såg hur annorlunda den svenska arbetsmarknaden såg ut, tänkte jag ”Äh, skit i det”. Att hitta det absoluta drömjobbet är svårt i alla länder, inte bara i Sverige. Och man kan inte komma hit och tro att man ska bli projektledare direkt, bara för att man har varit det tidigare, säger hon.

Nu går Sfinx från att vara ett projekt till att integreras i KTH:s ordinarie verksamhet. Aino Collmar, som är samordnare på Sfinx, tycker att det har fungerat väldigt bra, men att samarbetet mellan olika aktörer ibland har gått trögt. Från Arbetsförmedlingens sida upplever hon att intresset för samarbete har varit nästintill obefintligt. Även näringslivet har varit svårt att få med i båten.

–Vi marknadsförde ju oss rätt hårt med att vi hade den här utbildningen och praktikplatser som stod och väntade på deltagarna. Sedan kom lågkonjunkturen och flera föll bort. Men i de fall där eleverna har fått praktik har fem av sex fått jobb, berättar Aino Collmar.

Sanaz håller fortfarande kontakten med personalen på Sfinx och flera klasskamrater – människor som blivit hennes vänner. Hon tycker att alla nyanlända, högutbildade invandrare borde få samma chans som hon själv har fått.

–Jag tycker att tanken att hjälpa personer som mig är helt fantastisk. Jag visste inte att jag skulle få njuta av det här, och jag förväntade mig det inte. När jag kom tänkte jag bara att det var jag, jag och jag.