Åtta månader om året brukade invånarna i Gauriben Brahmins hemby befinna sig på vägarna i jakt på arbete. De hade varken råd med sjukvård eller skolgång för barnen. Det bröt ner både familjen och det lilla samhället, berättar hon.

–När vi var desperata brukade vi byta kläder som vi hade broderat mot plastprylar, men vi förstod egentligen aldrig värdet av vårt eget arbete.

Gauriben Brahmin har inte många tänder kvar i munnen och är knotig som ett vindpinat träd, men hon är full av liv och gestikulerar yvigt när hon berättar om hur organisationen Sewa kom till hennes by. De öppnade ett center, tittade på kvinnornas handarbeten och erbjöd dem att brodera kläder mot betalning. Gauriben sa ja direkt.

–I slutet av veckan fick jag 150 rupies. Aldrig i mitt liv hade jag fått så mycket betalt! När min man jobbade hårt en vecka kunde han få ungefär hälften av det. Då insåg vi att vårt hantverk var värdefullt, säger hon.

Gauriben organiserade sig i Sewa – Self Employed Women’s Association. Direktöversatt betyder det ”självanställda kvinnors organisation” och är ett slags fackförening för kvinnor som arbetar i den informella sektorn, vilket 93 procent av den indiska arbetskraften gör. Grundtanken är att kvinnorna går samman i kollektiv och utvecklar produkter som de marknadsför och säljer. Genom Sewa får de affärsnätverk, kontakter och utbildning, vinsten går tillbaka till dem själva. Målet är full sysselsättning och självförsörjning för medlemmarna.

I Gauriben Brahmins by intill gränsen till Pakistan började fler kvinnor brodera när de såg att det gick att tjäna pengar på det. Sewa höll kurser för dem om färgval, material, ledarskap, marknadsföring och prissättning.

Verksamheten utvecklades snabbt och snart tyckte de inte att det räckte att bara ta uppdrag. De ville utvecklas och lära sig mer.

–Då grundade vi vårt eget företag, fördelade ansvaret mellan oss och utformade ett eget kvalitetssystem. Vi började som 50 kvinnor, nu är vi 15000, berättar hon.

Idag driver gruppen sitt eget klädmärke – Hansiba. De handbroderade plaggen går i ”etno-modern stil” och har synts på modevisningar i bland annat Spanien.

–Vi har lärt oss mycket om klädmarknaden – inte bara den indiska utan även den globala. Vi vet vad kunderna vill ha och vilka färgkombinationer de efterfrågar, berättar Gauriben Brahmin.

Hon visar upp ett par väskor och en tröja med små speglar som har broderats in i tyget. Reema Nanavaty sitter intill och hjälper till med översättningen. Hon har arbetat som organisatör inom Sewa nästan sedan starten, och har sett verksamheten utvecklas. När hon började var de omkring 4000 kvinnliga medlemmar, idag över 1,3 miljoner. Sewa organiserar allt från sömmerskor till bönder och driver egna vårdcentraler, banker och dagis för medlemmarnas barn. När organisationen träffar en kvinna första gången försöker de identifiera hennes specifika färdigheter och tittar sedan på hur dessa skulle kunna utvecklas till en försörjning.

–Vi har valt att organisera kvinnorna eftersom vi vet att de inte bara tänker på sig själva utan på familjen och hela byn. Att satsa på kvinnors utveckling utvecklar vårt samhälle, säger Reema Nanavaty.

Fattiga kvinnor har svaga röster, men genom kollektiven får de gemensam styrka och ett bättre förhandlingsläge gentemot uppköpare. Och när de börjar tjäna pengar och utbildar sig inom sitt arbete, skapas en förlösande process.

–Vi kanske har politisk frihet i Indien, men de flesta saknar ekonomisk frihet. Inte förrän du har friheten att arbeta och försörja dig, friheten att välja ditt arbete, har du verklig frihet, säger Reema Nanavaty.

Gauriben Brahmin säger att för henne och kvinnorna i hennes lilla by är ingenting sig likt. De har mer jobb än de hinner med, tjänar bra och har råd att sända både söner och döttrar till skolan.

–Förr kunde vi inte arbeta mer än 2–3 timmar om dagen, eftersom vi la resten av tiden på att samla rent vatten. Nu har vi investerat i regnvattenbehållare på taken till våra hus och kan plötsligt arbeta 7–8 timmar om dagen, berättar hon.

Skillnaderna är inte bara ekonomiska. När Gauriben Brahmin började arbeta med sina broderier var både hennes man och svärfar emot det. Kvinnorna hade en mycket låg ställning i byn, gick sällan ur huset. Gauriben beskriver det som att männen knappt visste vilka de var.

–Men deras inställning till mitt arbete förändrades när jag kom hem med pengar till familjen. Idag hjälper min man mig med att hålla reda på mitt schema och mina möten, han hjälper till i hemmet och tar hand om gäster som kommer på besök. Dessutom har vi kvinnor fått mer att säga till om, vi sitter med i de lokala församlingarna och deltar i besluten, berättar hon.

Gaurbien Brahmin skrattar när hon beskriver Sewa som ”en gud” för henne. Livet har tagit en vändning som hon aldrig hade kunnat föreställa sig.

–En kvinna som blir änka behöver inte länge gifta om sig om hon inte vill, utan kan ta hand om sina barn själv. Vi har ekonomisk frihet nu och kan bestämma över våra egna liv. Det hade jag aldrig trott.