Isbrytaren Balder Viking används för att flytta isberg så att de inte kommer i närheten av oljeplattformen.
Foto: www.cairnenergy.com
När oron för BP:s oljeutblåsning i Mexikanska golfen var som störst i maj förra året fick Grönland 17 nya ansökningar om att borra efter olja i Baffinbukten på den västra sidan av ön. Bland de företag som fått licenser för att borra finns också svenska PA Resources.
20 licenser har hittills delats ut till oljebolag som Exxon, Shell, Statoil och Chevron. Men det är det skotska oljebolaget Cairn Energy som dragit det tyngsta lasset hittills och som borrat de flesta hålen.
Cairn är ett av de mindre oljebolagen som ser möjligheter där de stora har gett upp. Grundaren Bill Gammell är en före detta rugbyspelare i det skotska landslaget. 2004 betalade han 7,5 miljoner dollar för en oljelicens i Indien som Shell gett upp. Den visade sig innehålla 1,1 miljarder fat olja.
2010 borrade Cairn Energy tre hål utanför Grönland. De innehöll spår av olja och gas, men det gjordes inga kommersiella fynd. I år har företaget planerat att använda 600 miljoner dollar på att borra fyra hål. I början av augusti meddelade företaget att det första av hålen var torrt. Den 13 september kom beskedet att även det andra hålet var torrt. Den 28 september kom samma nyhet om det tredje hålet.
Men företaget ger inte upp, utan meddelade att det kommer att utöka borrprogrammet för att försöka hinna borra färdigt ett femte hål i år.
Det är dyrt att borra efter olja – Cairn Energy använder lika mycket pengar som halva den grönländska statsbudgeten i år. Det som gör borrandet i Baffinbukten speciellt är isbergen. Cairn har hyrt in två svenska isbrytare som ägs av Transatlantic, Balder Viking och Vidar Viking, vars uppgift är att bogsera bort isbergen. De flesta kommer från den enorma Jakobhavnsglaciären i Ilulissatfjorden på västra Grönland, där 60–80 miljoner ton is faller ned i fjorden varje dygn.
– Det största isberget vi bogserat i år var på 6,8 miljoner ton. Isbergen driver ganska sakta, men de kan bli ett stort problem om de bryts upp i många mindre delar nära riggen. Då måste den flyttas i stället, vilket kostar pengar, säger Jan Persson, kapten på Balder Viking.
De största isbergen kan vara 280 meter breda och 140 meter höga. Isen kan sträcka sig 320 meter under vattenytan. Balder Viking är 80 meter lång och väger som jämförelse knappt 3000 ton.
– Det första vi gör är att gå runt isberget och ta bilder från fyra olika håll. Sen matas bilderna in i ett dataprogram som räknar ut hur mycket isberget väger och hur mycket kraft vi kan lägga på det utan att det kantrar, berättar Jan Persson.
På de stora isbergen används trossar, på de mindre nät och på de allra minsta används bara propellrarna på fartyget för att pressa dem undan.
– Det vanligaste är att vi lägger ut en boj som vi fäst en tross till. Sen går vi runt isberget. Varje längd är 400 meter så vi brukar koppla ihop tre stycken. När vi är tillbaka vid bojen kopplas de två ändarna ihop och sen börjar man tajta upp och dra sakta, så att man hela tiden har kontroll.
För manskapet är det ett dygnet-runt jobb. De arbetar sextimmars skift två gånger per dygn, 28 dagar i sträck.
– Under den förra perioden jag var ute flyttade vi på 23 isberg med tross eller nät och 35 med propeller, det blev 56 objekt. Men en dag hade vi inte ett enda och en annan dag flyttade vi sex–sju stycken på ett dygn, säger Jan Persson.
Isbergen dras tills de kommer till en annan ström där de inte är ett hot mot borroperationen. Eftersom borrningen måste kunna avbrytas får isbrytarna varje dag besked hur lång tid det tar. Det avgör också hur långt ifrån riggen isbergen måste angripas.
– Det kan variera, från en timme till arton timmar. Vanligast är att de behöver tio timmar. Det betyder att vi måste möta isbergen 28 sjömil längre söderut, eftersom de först driver norrut och sen sydväst mot New Foundland.
– Det som gör oss speciella är att vi har en så avancerad isradar. Om det ligger fiskmåsar på vattenytan några mil därifrån kan vi räkna hur många det är.
I dag kostar det 50 000–60 000 dollar per dag att hyra en isbrytare, enligt Åke Rollén, som är ansvarig för arktiska operationer på Transatlantic. Även i fjol användes svenska isbrytare från Transatlantic på Grönland.
– Oljebolagen vet att om det sker en olycka stoppas all verksamhet upp och de har en mycket långsiktig strategi för Arktis.
Jørn Skov Nielsen, chef för Råstofdirektoratet, den grönländska myndighet som ger licenser både till olje- och gruvindustrin, berättar att oljebolagens intresse för Grönland också beror på att det satsats offentliga pengar på seismiska undersökningar och att det nu genomförs regelbundna licensrundor. Oljebolagen får behålla 40,8 procent av inkomsterna om de gör ett fynd av olja eller naturgas.
– Skattenivån är lägre än i Norge och Brasilien, men högre än i Storbritannien och Kanada, säger han.
Trots torra hål är han fortfarande optimist.
– Det är stor sannolikhet att det i varje fall finns ett oljefält med mer än 50 miljoner fat olja både på väst- och östkusten, säger han.
Grönlands energiminister Ove Karl Berthelsen säger att det redan 2008 etablerades en oljefond efter norsk modell. Där ska oljeinkomsterna placeras när de kommer för att sedan fasas in gradvis i den lokala ekonomin.
– Vi är mycket medvetna om risken för att Grönlands ekonomi ska överhettas. De inkomster vi får ska även kommande generationer få del av, säger han.
