”I Sverige har vi ett stort problem.” Orden studsar mellan hotellmatsalens väggar, utan att synbart beröra den uttryckslösa församlingen. I mitten av rummet står västeråsaren Björn Nordén. Runt honom, vid två avlånga bord, sitter sexton serbiska ingenjörer. En tolk översätter.

–Vi har en stark teknisk industri, och våra företag behöver ingenjörer. Men istället väljer många ungdomar att bli hårfrisörer och sportfiskeguider, fortsätter han.

En hästspark mot svensk utbildningspolitik. Han talar entusiastiskt, närmast överdrivet, men inte ens med yviga gester förmår han bära ironin genom tolkens filter. Reaktionerna uteblir, och bara skramlet från hotellköket bryter tystnaden.

Att det råder ingenjörsbrist i Sverige har trummats ut som en oomtvistlig sanning. Nu är det mer komplicerat än så. Men i Västmanland är bristen verklig.

Jag ringer Peter Larsson på Sveriges ingenjörer, fackförbundet. Han konstaterar att intresset för naturvetenskap är mindre än tidigare, men också att regionens kraftindustrier fått konkurrens från fordonsbranschen. Det ska byggas elbilar.

Därför har ingenjörer med rätt profil blivit hett eftertraktade, och vissa bolag uppges kunna betala hundratusentals kronor för rätt kompetens. Samtidigt väljer många ungdomar utbildningar som närmast garanterar dem arbetslöshet.

Problemet tycks vara mångbottnat. Mindre intresse för naturvetenskap är en faktor. Men eleverna vet också för lite om ingenjörsyrket, och väljer bort det helt när de som högstadieelever förväntas göra val som diskvalificerar dem från stora delar av arbetsmarknaden. ”De möts av en vägg av valfrihet”, som någon i sällskapet uttrycker det.

Björn Nordén, som företräder några av Västmanlands tyngsta industriföretag, hoppas att serbiska ingenjörer kan vara en lösning på regionens problem.

Frågans historiska resonans är påtaglig. Asea, nuvarande ABB, började redan 1947 att rekrytera personal i utlandet. Dessförinnan hade tiotusentals krigsflyktingar smält in i den svenska arbetsmarknaden, och jobbade i skogsindustrin, på torvmossarna eller som hembiträden i välbeställda hushåll

–Flyktingarna hade visat att utländsk arbetskraft kunde erbjuda en lösning på den svenska arbetskraftsbristen, säger Johan Svanberg, historiker vid Stockholms universitet.

Ekonomin gick som tåget och Sverige hade arbetskraftsbrist. Jugoslavien, å andra sidan, tyngdes av arbetslöshet. Det fick Josip Broz Tito, landets socialistiske ledare, att öppna gränserna för utvandring.

Arbetslösheten skulle exporteras, välfärdsbördan skulle minska, och utvandrade jugoslaver skulle återvända hem med pengar och kunskap, hette det.

År 1965 öppnade Arbetsmarknadsstyrelsen ett rekryteringskontor i Belgrad. Svenska industrier kunde söka tillstånd hos myndigheten, och reste sedan ned på rekryteringsresor.

–De kunde ta med sig ritningen av en industrifläkt, och så fick den jugoslaviske svetsaren visa att han kunde tyda den, säger Johan Svanberg, som intervjuat arbetare från Svenska Fläktfabriken, ett företag som på 70-talet hittade arbetskraft i just Jugoslavien.

När oljekrisen till sist satte stopp för efterkrigstidens ekonomiska tigersprång bodde 34000 jugoslaver i Sverige. Då hade många redan hunnit återvända.

Tito är sedan länge borta, så även Jugoslavien, och det serbiska folket strävar framåt. Ett nytt land skapar kontraster mot det gamla, där kommunismens askgrå kvarlevor sakta trängs undan av fingerborgsstora espresso, cigaretter i munstycke och soldränkta uteserveringar. Men det är i Belgrad.

Landet som helhet tyngs av en arbetslöshet på över 20 procent. Korruptionen är utbredd. Framför allt, här går erkänt duktiga ingenjörer och sparkar grus.

Det var också genom en serbisk vän i Västerås som Björn Nordén kläckte idén till resan. Här kom ingenjörer med bra meriter. Björn Nordén frågade om det fanns fler hemma i Serbien. ”Hur många som helst”, hade kompisen svarat.

När Västeråsdelegationen tog mark på Nikola Tesla-flygplatsen hängde regnet i luften. Rökande taxichaufförer tog emot i ankomsthallen och förhandlade högljutt om svenskarnas pengar.

Till slut rullade en gammal Mercedes ut i den serbiska sensommarnatten, och folkmusik ackompanjerade taxiresan mot fonder av grådaskiga hyreshus och en regnmättad motorväg. Taxin stannade, och dinarer byttes mot ett blankt kvitto. Bara att fylla i lämpligt belopp.

För den lilla delegationen väntade möten med svenska ambassaden, lokala bemanningsföretag och arbetsmarknadsforskare. Men huvudattraktionen är ingenjörerna i hotellmatsalen.

–Vi försöker visa svenska ungdomar att det finns andra vägar, vi försöker jobba längre och föda fler barn, men det räcker inte, säger Björn Nordén, och lämnar över till tolken. Hon översätter.

–Vi är här för att titta på om vi kan bli duktiga på att importera kompetens till Sverige, och vi vill veta allt ni tror er behöva för att resa dit och jobba, fortsätter han.

Vindruvor och juice håller blodsockret i schack medan Björn Nordéns samförståndssökande anförande övergår i mumlande rundabordssamtal. Delegationen från Västerås, delad mellan de två borden, antecknar flitigt medan de serbiska ingenjörerna redogör för sin bakgrund, sina meriter och sin syn på ett arbete i utlandet.

Här finns specialister från oljeindustrin, cad-experter och jordbruksingenjörer med expertis inom bioenergi. Inga fågelungar. En del av dem kan flytta i morgon, om så krävs.

–De har lärt sig mycket, de har en bred utbildning. Fallgroparna är färre än jag trodde. De undrar mest hur man gör, sammanfattar Björn Nordén, upprymd av mötet.

Vi väntar med päronspriten, den serbiska aperitifen, och tar motorvägen till Novi Sad, vid Donaus strand. Staden bombades 38 gånger under våren 1999, och broarna över floden sprängdes åt fanders. Vår tolk, uppvuxen i staden, berättar att föräldrarna var rädda, medan barnen var glada över plötsligt uppkomna skollov. Det största problemet var ändå att sjukhuset stod utan förnödenheter.

Just idag ser vi inga tecken från kriget, men så är det också rätt mörkt när vi anländer. Regnet fortsätter att vräka ned.

Hemma hos jordbruksingenjören Dejan Jelić är bäddsoffan hopfälld, och hemmabakade biskvier står framdukade på det lilla vardagsrumsbordet. Vi har följt honom från mötet i Belgrad. Trots sju års studier finns ingen efterfrågan på hans kunskaper.

–Jag vill lösa tekniska problem, men allt lantbruksingenjörer kan bli är mekaniker eller säljare, eftersom produktionen är helt körd i botten, säger Dejan Jelić på en långsamt och metodiskt utstakad engelska.

Kompisarna i rummet nickar instämmande. Körd i botten. Därför är han också tillbaka på universitetet, i ett projekt om hur biomassa från majs- och veteodlingar kan omvandlas till eldningsbara pellets. Ett högaktuellt ämne för energibranschen.

Lägenheten är liten, men tv, dator och tvättmaskin vittnar åtminstone om att marginalerna inte är alltför små. Han har i alla fall en inkomst. Från föräldrarnas gård, tre mil från Novi Sad, tillverkar han reservdelar till jordbruksmaskiner.

Han ger ett lakoniskt, men samtidigt något kluvet intryck. Självförtroendet är det inget fel på. Men orden i sig vittnar om ett framtidshopp lika avflagat som fasaden på huset där vi senare på kvällen kommer att äta kött från en träplanka. Därför hoppas Dejan Jelić, liksom många andra, på en karriär ute i Europa.

–I EU uppskattar folk att man jobbar hårt och uppnår sina mål. Men inte här, säger han.

Känner du inte att det vore ett svek mot ditt hemland att flytta?

–Jag resonerade så för fem år sedan, men det finns inget jag kan göra.

Nu är inte Sverige Dejan Jelićs främsta mål, utan Tyskland. Men i grund och botten kan han tänka sig vilket land som helst.

Vad vet du om Sverige?

–Inte mycket. Jag vet att det är kallt, och hög standard, men inte hur det är att leva där. Men man säger här att ni svenskar är tillslutna, säger Dejan Jelić.

Vi får en rundvandring i Novi Sad, och äter kvällsmat på en lokal sylta, den med den avflagade fasaden. En mindre orkester underhåller med lokal musik, och ett förälskat par skrålar berusat från andra sidan rummet. Päronspriten avsmakas. Vi följer Dejan Jelić till dörren, säger adjö och åker mot Belgrad.

Kvar hänger många frågor. Varför ska Sverige ”importera” kompetens när ungdomsarbetslösheten slår i taket? Och hur många ingenjörer finns det inte redan bland Sveriges arbetslösa invandrare? Resan lämnar eftersmak av havererad utbildningspolitik, men också integrationspolitik.

Men det är bara det svenska perspektivet. För vad innebär det här för Serbien? Frågan är uppe flera gånger under resan, på ambassaden, i taxin och på universitetet. Björn Nordéns visioner gränsar till det naiva. Det här är ingen rovdrift, ingen ”brain drain”. I Västerås finns internationella företag, med internationella karriärvägar. De serbiska ingenjörerna, i den mån de flyttar, är välkomna att jobba några år, men lika välkomna att därefter gripa livets möjligheter och dra vidare.

–Vi är socialt engagerade, jag har ett samhällsintresse. Vi kan ju förändra världen på det här sättet. Det finns ett stort mått idealism i det här, konstaterar Björn Nordén.

I taxi letar vi oss fram till Belgrads universitet. Välklädda studenter flockas kring entrén till den grå byggnaden. Ett skräckkabinett av manliga rektorer tittar ned från konferensrummets väggar. Drenka Vuković, professor i migration, lyssnar intresserat på svenskarna, och sammanfattar.

–Tito var väldigt smart. Vi hade stora problem på arbetsmarknaden, och han skickade ut folk så blev allt bra, säger hon.

Delegationen bryter ut i ett obekvämt skratt. Skämtar hon?

–Men då kanske vi kan skicka ned två tusen arbetslösa frisörer, skojar Björn Nordén, med glimten i ögat.

–Ni skrattar för att ni har det bra, och vi för att vi har det dåligt, säger Drenka Vuković.