Jag kollar att kusten är klar, sen släpper jag ut luften ur däcken – kan inte jag cykla på min cykel ska ingen annan göra det heller. Hemma rafsar jag fram kvittot med ramnumret och försöker förklara för polisen över telefon men hon viftar snabbt undan mig, jag ska ringa igen i morgon.

Nästa morgon när jag rusar mot tåget står den likt förbannat där med nypumpade däck – nu med en barnstol vid styret och på pakethållaren har någon monterat ytterligare en.

Den dagen haglar konjunkturrapporterna över redaktionen – bostadspriserna rasar medan brottskurvan stiger, dålig ekonomi får oss att stanna kvar i dåliga äktenskap, rekordvarslen sätter nya rekord, och barn som föds under lågkonjunktur löper ökad risk att dö i hjärtkärlsjukdomar.

Cykeln står kvar på samma ställe när jag kommer hem på kvällen men i min skalle har tjuven förvandlats från snorunge till fattig mamma med två hjärtsvaga ungar (eller tre – hon kanske har en i sele på magen också?), som flitigt lämnar på dagis och sen tar tvärbanan till jobbet. Eller har hon redan blivit varslad? Åker hon till arbetsförmedlingen och tvingas gå på pinsamt amatörpsykologiska lär känna dig själv-kurser?

Jag ringer polisen på mobilen.

– Jag vet var min cykel finns nu, så ni kan strunta i min anmälan.

– Jo, det står här att någon låst fast den vid tvärbanan och att du behöver hjälp, tvekar polismannen.

– Nä, det är okej, den kan få bli kvar där.

– Hur menar du nu?

– Äh, riv anmälan bara, jag skiter i cykeln, jag behöver den inte.

Jag lägger på, har inte tid att lyssna på läxor om att tära på polisens knappa resurser i onödan. Vi är ju mitt i brinnande kris och folk paniksäljer sina aktier, deras företag går i konkurs, de sparkas från sina jobb, och de står och stirrar på en stulen cykel – och skäms.