På thaihaket i närheten av redaktionen är det trångt. Det är lunchtid med ta-med-köer och oändliga ”jag tar en nummer 2”. Jag och kollegan pratar om sol och varma bad, Ikea-inköp och hans sons fotbollsträning när en kvinna skriker till. Hennes väska är borta.

– Jag hade den ju när jag betalade dig, eller hur?

Frågan till ägaren hänger i luften när den bestulna kvinnan springer ut och mumlar någonting om att spärra kreditkorten. Hennes väninna stannar kvar och lämnar numret ”utifall tjuven ångrar sig”. Det hade suttit någon bredvid som prasslat med sina kassar. När hon gick hade väskan följt med. Jag drar upp blixtlåset på min väska och pressar den lite hårdare mot kroppen.

”Tänk att någon kan vara så fräck”, säger min kollega och skakar på huvudet.

Så står vi där i vårvintersolen i en tid som kantats av lögner och svikna förhoppningar. Det är Wanja-gate, Elmehagen-affären, svårförklarade SEB-bonusar och en alldeles egen svensk Madoff-skandal med fonden Weavering.

Och inte nog med det.

Skandalerna har sammanfallit med att jag blivit av med min favorit t-shirt i bostadsrättsföreningens tvättstuga. Visst var den av ett litet dyrare märke, men välanvänd, om jag får uttrycka det så. Tjuven letade nogsamt igenom mina plagg och passade också på att ta en svart jerseyklänning och det konstigaste – en behå. Jag undrar stilla hur det känns när tjuven sitter där på middagen hemma hos någon kompis på Södermalm, äter burgundisk gryta iklädd någon annans behå. Om den skaver eller skär in?

Jag har inte fått för vana att titta på min tvätt där den snurrar i torktumlaren och kanske dumdristigt, jag drar inte alltid upp blixtlåset på min väska när jag är på stan.

Thomas di Leva anno 1987 ringer nu i mitt öra.

”Vem ska jag tro på, tro på, tro på när tro på när allt är såhär. Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut.”