Samtliga testade kameror spelar in i full-hd (1920 x 1080), den högsta av dagens videoupplösningar. Det gör att det man spelar in ser fantastiskt bra ut på moderna tv-apparater som klarar av att visa formatet. Men det är inte bara fördelar – för att visa filmerna på en vanlig tv måste man konvertera filmerna till normal upplösning, vilket är en både tidsödande och omständlig process som kräver väldigt mycket datakraft. Det samma gäller när man ska redigera det man filmat. På dagens kraftfullare datorer är det genomförbart, om än lite segt, men med en äldre dator är det bara att kasta in handduken.

När filmen väl är färdigklippt och det är dags att bränna ut den på en skiva kommer nästa hinder. Högupplöst film går inte att bränna ut och visa på en vanlig dvd-spelare. Man är således förpassad till det modernare Bluray-formatet, eller någon av de hårddiskbaserade lösningar som finns på marknaden.

Men så här är det ofta – ny teknik innebär i regel dyr teknik, inte minst på grund av den kringutrustning som behövs för att använda den.

Är man bara beredd att stå ut med det och de nackdelar som finns är inga problem att hitta en videokamera som passar. Åtminstone två av de testade kamerorna måste klassas som bra köp. Annars gör man nog bättre i att välja en videokamera som spelar in i standardupplösning. Där är utbudet och priserna lägre.

Panasonic HDC-SD9
Panasonic har lyckats få in en hel del teknik i en liten och smidig förpackning med sin SD9. Kameran är inte mycket större än en toapappersrulle, men ligger bra i handen ändå. De flesta vanliga kontroller är lättåtkomliga och enkla att förstå. Enda egentliga missen är att den lilla styrspaken för menyerna är i trögaste laget – och det är ett mycket gott betyg. Bildmässigt klarar sig SD9:an alldeles utmärkt, framförallt i dagsljus blir resultatet riktigt bra. De tre individuella sensorerna ger en bra färgåtergivning. Men tyvärr klarar de inte sitt jobb lika bra i sämre ljusförhållanden, redan vid ganska hyfsad belysning blir bilden märkbart grynig – även om färgerna fortfarande ser helt okej ut. På funktionssidan sticker bildstabiliseringen ut – den fungerar över förväntan så länge man inte zoomar in för mycket. Då är det bara stativ som gäller, men det gäller alla videokameror på marknaden.

Sanyo Xacti VPC-HD1000
Det är lika bra att säga det från början; Sanyo Xacti VPC-HD1000 är testets billigaste kamera – och det märks. Den kommer inte upp i samma kvalitet bildmässigt som de båda andra i testet – framförallt den veritabla brusexplosion som bjuds så fort ljusförhållandet inte är perfekt. Autofokusen är betydligt långsammare än de andra två och Xacti tar dessutom längre tid på sig att anpassa exponeringen efter förändrade förhållanden. Att den inbyggda mikrofonen verkligen excellerar i att ta upp vindens väsande ljud så bra att det överröstar det som sägs är bara en ovälkommen bonus. Men faktum är att man kanske inte ska avfärda Sanyos kamera så snabbt. Det lilla formatet gör den extremt lätt att ta med sig och som partykamera skulle den göra ett bra jobb. Men då är vi inne i gränslandet leksak/kamera och då blir prislappen med ens mindre attraktiv.

Canon HG1
Canons HG10 är testets dyraste, mest avancerade och mest kapabla kamera. Med den inbyggda hårddisken är det också testets största och tyngsta modell. Kameran bjuder på goda möjligheter till manuella inställningar av slutartid, bländare och vitbalans, men fungerar också alldeles utmärkt med all automatik påslagen. Bildmässigt blir man först imponerad över den snabba autofokusen som sällan missar. Men så fort solen börjar gå ner excellerar Canon med testets i särklass bästa bild. Den är inte på något sätt brusfri, men betydligt bättre än de båda konkurrenterna. För den som är intresserad av att vara lite mer kreativ med sin kamera än att bara spela in semesterminnen är HG10 helt klart det bästa valet. Den rena fritidsanvändaren bör ta sig en funderare över hur viktigt det är med ett litet format och hur stor betydelse prislappen ska ha – där har Panasonic sina största fördelar.