• Egofotografens bästa vän

ST550 är en ganska typisk Samsungkamera. I vanlig ordning är det ett gediget bygge, det smidiga formatet och de höga designambitionerna till trots. Baksidan täcks av en stor tryckkänslig skärm och de enda knapparna förutom utlösaren, zoomreglaget och av/på-knappen är en liten avlång knapp för att starta visningsläget. Allt annat styrs via den tryckkänsliga skärmen – på gott och på ont. Responsen är bra, men dessvärre är menysystemet lite småsnårigt. Det tar helt enkelt ett tag att vänja sig vid hur man kommer åt alla funktioner.

För att få ST550 att sticka ut i mängden av kameror med liknande specifikationer har Samsung valt att placera en extra lcd-skärm på fronten av kameran. Den lilla skärmen har egentligen två funktioner. Dels underlättar den när man tar självporträtt, ni vet den där typen av bilder där man håller kameran i en hand, riktar den mot sitt ansikte och anstränger sig för att se så snygg och cool ut som möjligt innan man knäpper bilden. Med den extra skärmen kan man lätt se till att vinkel, ansiktsuttryck och komposition visar upp ens bästa sida innan bilden tas. Dessutom har Samsung lagt till ett barnporträtt-läge som visar en liten animation på en tecknad clown på den lilla skärmen. Allt för att locka till sig barnets uppmärksamhet och kanske locka fram ett litet leende.

Men oavsett hur mycket man vill applådera detta försök att hitta på något nytt så är det svårt att se den extra skärmen som något annat än en gimmick. Men ST550 är ingen dålig kamera för det. Den klarar turisttestet – jämna exponeringar och trygg bildkvalitet med minimalt inställningsarbete – med glans. Dessutom är den smidig och får lätt plats i innerfickan eller väskan utan att vara i vägen.

• Projicerande medelmåtta

På ett sätt kan man säga att Nikon också tryckt in en extra display på sin S1000pj, åtminstone om man har en plan yta och ett mörklagt rum i närheten. S1000pj har nämligen en inbyggd miniprojektor som kan blåsa upp bilderna till rejäl storlek. Dessvärre krävs det precis rätt förutsättningar för att det ska fungera bra. Skärpan är inte helt hundraprocentig och ljusstyrkan precis så otillräcklig som det lilla formatet skvallrar om.

Dessutom har projektorns placering mitt på kameran fått styra lite för mycket i designprocessen. Själva objektivet sitter högst uppe i vänstra hörnet och undertecknad lär inte vara ensam om att vilja placera lång- eller pekfingret där.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Nikons lilla svarta S1000pj än att det faktiskt är världens första kompaktkamera med inbyggd projektor. Kamerabiten som sådan lär inte plocka hem några priser, framförallt inte i jämförelse med konkurrenter i prissegmentet runt 4 000 kronor. Bland specifikationerna finns inget som sticker ut. Det är samma tolv megapixel med fem gånger zoom och bildstabilisering som alltför många andra.

Utomhusbilder med gott om naturligt ljus klarar kameran bra, färgerna återges naturligt och med stuns. Men när man kommer in i sämre belysning är läget ett annat. Utan blixt krävs inte mycket för att bilderna ska bli brusiga och suddiga.

Utan projektorn hade kameran behövt kosta en fjärdedel så mycket för att kännas prisvärd. Ytterst få personer lär ha så stor nytta av möjligheten att blåsa upp bilder på en vägg att den funktionen är värd de extra tusenlapparna. Men någonstans är idén så vansinnig att själva utförandet blir sekundärt – S1000pj är onekligen en rätt cool pryl för den som redan har allt.

• Retrosnyggt fotoverktyg

Olympus retrosnygga Pen E-P1 är den givna särlingen i den här trion. Inte bara för att prislappen är avsevärt högre än de båda andra testdeltagarna. E-P1 är inte vilken kompakt kamera som helst. Olympus har, tillsammans med Panasonic, anpassat Four Thirds-systemet från sina systemkameror och skapat Micro Four Thirds som kräver en betydligt mindre förpackning.

Bortom den snygga retrolooken med anor i den första Pen-kameran från 1959 finns det inget publikfriande effektsökeri i E-P1 – det är egentligen inget annat än en seriös systemkamera i mindre format. Den är både större och tyngre än en vanlig kompaktkamera, men fördelarna är många. Till exempel ger den mångdubbelt större bildsensorn bättre bilder med mindre brus i dåligt ljus. Dessutom går det att byta objektiv efter situation. Möjligheterna att ta bilder med kortare skärpedjup är också betydligt större.

De båda kompaktkamerorna från Nikon och Samsung får ursäkta, men den naturliga måttstocken för Pen E-P1 är snarare en traditionell systemkamera. Här får Olympusen det också desto kämpigare vid en jämförelse. Den är visserligen mindre och lättare samt tystare, eftersom den saknar en spegel som rör sig vid exponering. Men Olympusen saknar både optisk sökare och inbyggd blixt. Dessutom är utbudet av objektiv ännu så länge ganska begränsat. Autofokusen är dessutom betydligt långsammare än man är van vid på traditionella systemkameror.

Men faktum kvarstår – det går att ta bättre bilder i fler situationer med Pen E-P1 än någon kompaktkamera. För erfarna fotografer torde den vara ett drömsällskap i alla situationer där en vanlig systemkamera antingen är för stor eller drar till sig för mycket uppmärksamhet. Speciellt i paket med det lilla pankaksobjektivet.