Som första kvinna belönas Laila Ohlgren med Polhemspriset.
Foto: Jurek Holzer
Laila Ohlgren är pigg och glad, ja riktigt upprymd, när hon öppnar dörren för oss i sitt rosamålade hus i Tyresö. Men hennes man, sångaren Bo Ohlgren, är precis på väg ut och det dröjer inte länge förrän hon berättar att det nyligen känts helt annorlunda.
– Det var som golvet försvann under fötterna när jag fick beskedet. De ringde för 8-9 dagar sedan och sedan tog det flera dagar innan jag började känna glädje, säger Laila Ohlgren och skrattar gott åt sin egen reaktion.
Fast det är inte riktigt över än, det förstår man. Hon har till exempel ännu inte berättat för sina söner att hon fått Polhemspriset, ”det finaste pris en svensk ingenjör kan få”.
– Jag ska göra det snart, säger hon. De ska ju inte behöva läsa om det i tidningen först.
Man kan ju också förstå varför Laila Ohlgren blev lite chockad över beskedet. Som 71-årig pensionär med en lång karriär på Televerket/Telia bakom sig räknas hon nu till samma skara pristagare som Håkan Lans (med gps och färggrafik), Hannes Alfvén (nobelpristagare i fysik) samt Baltzar von Platen och Carl Munters (kylskåpet). Dessutom är hon den första kvinnan som får priset.
In i den här skaran uppfinnare förs Laila Ohlgren egentligen av en grön liten knapp som sitter på de flesta mobiler. Det är den vi trycker på när vi ska ringa ett samtal och i dag känns funktionen så självklar att få av oss ägnar den minsta lilla tanke.
Men i mobiltelefonins vagga var det annorlunda. Då fanns inte den gröna knappen och det höll på att sätta stopp för NMT, det nya systemet för Nordisk Mobil Telefoni som televerken i Sverige, Norge, Danmark och Finland arbetade med.
NMT skulle senare ge både Ericsson och Nokia en ordentlig skjuts inom mobiltelefonin. En fördel som de utnyttjat till att bli störst i världen på mobilsystem respektive mobiler.
Fast då har vi låtit historien löpa i förväg. Tillbaka nu till slutet av 1970-talet. Då hade de fyra televerken redan bestämt sig för hur det nya nordiska mobiltelefonsystemet skulle se ut och, som Laila Ohlgren uttrycker det, då hade alla höga chefer satt sina namn under specifikationerna och det var bara att följa reglerna.
Nu gick det som det brukar med ny mobilteknik. Det uppstår en massa fel som måste rättas till innan det fungerar som det ska. Ett riktigt stort problem föll direkt i knät på Laila Ohlgren som då var projektledare för signaleringssäkerheten i NMT-systemet.
För när man var ute och åkte i Stockholm för att testa biltelefonerna, det var så de kallades på den tiden, visade det sig att en stor del av samtalen inte kopplades fram.
Laila Ohlgren har fortfarande kvar en del av datalistorna från den här tiden och där ser man hur någon i bilen slagit ett nummer. Men i växeln har det uppfattats som ett annat nummer.
– Det tog åtminstone 15 sekunder att slå numret. Under den tiden kom det oftast något hus eller träd i vägen så man hamnade i radioskugga en liten stund, säger Laila Ohlgren.
Radioskuggan gjorde att alla siffror i telefonnumret inte kom fram och då blev det förstås fel. Man hade alltså utvecklat ett mobilsystem som det inte gick att ringa med. Frågan var bara vad man skulle göra åt det.
Uppringningen gjordes ju precis som specifikationen sa. Man lyfte på luren, fick signal och slog numret, precis som på en vanlig telefon.
Felet upptäcktes dessutom bara en vecka före en stor konferens i Kalmar där alla inblandade chefer från televerken i Norden väntade på rapporten om sluttesterna av systemet.
– Jag tänkte att det måste gå att fixa på något sätt. Då kom jag på att vi kanske skulle kunna ta och utnyttja mikroprocessorn i mobilen till att skicka numret i stället, säger Laila Ohlgren.
Och nu vände hon på alltihop. I stället för att först lyfta på luren och sedan slå numret för hand fick man nu först slå numret. Sedan tryckte man på knappen (den blivande gröna telefonlursknappen) och då skickade processorn iväg numret. Processorn var betydligt snabbare än någon människa och det räckte för att numret skulle nå växeln på rätt sätt.
– Jag ringde min chef Östen Mäkitalo och berättade om lösningen. Men vi behövde testa den direkt så under hela pingsthelgen (1979) var vi ute och körde i Stockholm och ringde mer än tusen samtal för att se att det fungerade. Det gjorde det.
Laila Ohlgren berättar att hon först var rätt nervös när hon började tala inför cheferna i Kalmar. Hon hade ju inte följt deras ritning för systemet. Men nervositeten släppte snabbt och man bestämde sig för att införa Laila Ohlgrens innovation.
– Jag insåg direkt att jag hade kommit på rätt lösning. Men så här efteråt känns det lite märkligt. Om inte lösningen fungerat då hade vi inte haft mobiler på det sätt vi har i dag, säger Laila Ohlgren.
Trots att systemet används i varenda en av de 1,3 miljarder mobiler som säljs varje år verkar innovationen inte ha satt några djupare spår hos Laila Ohlgren själv.
– Det var ju bara ett av alla de roliga jobb jag gjorde. Över huvud taget har jag haft ett så roligt arbetsliv och det är väl först under de senaste åren, när folk pratat om det här med den gröna luren som jag funderat lite mer på den betydelse det fått.
Nu hoppas hon att fler, och inte minst då fler flickor, ska inse hur roligt det är med teknik. Hon började själv på Televerket 1956 och slutade 2005 och under den här tiden arbetade hon också mycket med att försöka locka elever och studenter till teknikens värld.
– Vi ägnade mycket tid åt besök från skolor och till att konkret visa upp hur det går till på ett labb. Det gjorde att vi fick många sökande. Om företagen ska få fler intresserade av teknik måste de också visa upp mer av sig själva, säger Laila Ohlgren.
