Först verkade allt klart som korvspad. Juholt hade missat att informera riksdagsförvaltningen om att även hans sambo bodde i lägenheten som riksdagen betalade för. Han hade fått ut hela hyran i stället för halva som var det han hade rätt till. Reglerna var tydliga. Vem som helst kunde gå och läsa samboreglerna på riksdagens hemsida, eller?

Fler och fler personer på bloggar och forum började upptäcka att riksdagen hade ändrat informationen på hemsida efter det att Juholtstormen blåste upp. Men det var först när journalisten Dan Josefsson skrev om det på Aftonbladets kultursida som det blev ett faktum. För att kunna dra ner byxorna på riksdagsförvaltningen användes ett verktyg som heter Wayback Machine och drivs av den amerikanska organisationen Internet Archive.

–Det är ett väldigt intressant fenomen. I och med att det är lätt att ändra på sidor kan man ju faktiskt historieförfalska. Och även om det här verktyget är lite trubbigt eftersom den tar dumpar med ganska glesa mellanrum är det fascinerade att den gör dessa avbildningar, säger Dan Josefsson som själv använder sajten i sin journalistiska verksamhet.

Wayback Machine grundades 1996 och drivs av privatpersoner med ekonomisk hjälp från donatorer. Syftet var att skapa ett permanent historiskt biblioteket för bland annat historiker och andra forskare. Även om arkiveringen sker automatiskt är det långt ifrån gratis att driva Wayback Machine.

–Det krävs jättemycket serverutrymme, alla webbsidor måste ju få plats, säger internetexperten Patrik Fältström.

För honom är det inget kontroversiellt att våra digitala spår på internet övervakas och sparas för historien.

–Jag tror varken företag eller privatpersoner är särskilt medvetna om att sidorna sparas. Men å andra sidan är ju inte det något konstigt. Har man valt att publicera något så har man ju valt att publicera det.

Han tycker tvärtom att det är ”riktigt illa” att det inte finns någon svensk statsfinansierad motsvarighet som har kopierat svenska webbsidor ordentligt de senaste 20 åren.

När det gäller tryckt information är det Kungliga biblioteket (KB) som ansvarar för att källorna sparas för eftervärden. Men KB har även gamla sajter sparade.

–Vi har ett projekt som heter kulturarv tre. Där gör vi tidningssvep och samlar in tidningar varje dag. Vår programvara gör också så kallade bulksvep vilket innebär att vi helt enkelt tuffar igenom den svenska webben och sparar ner den. Det har vi gjort ungefär fyra gånger per år, säger Elisabeth Mannerfeldt, enhetschef på avdelningen för digital insamling på KB.

Men under 2010 hade biblioteket ont om pengar och insamlingen tvingades läggas ner. Först nu är den åter i uppstartsläge. Elisabeth Mannerfeldt medger att det är tråkigt att KB tappat ett helt år av den svenska webben. Men det finns heller ingen skyldighet utan bara en rättighet för KB att spara sajter. En lag, den så kallade e-pliktslagen, är på gång men den gäller bara tidningar.

Det är inte heller helt enkelt att få tillgång till KB:s sparade internetsajter. För att titta på dem måste man ta sig till KB och den enda dator som besökare har att använda sig av. Elisabeth Mannerfeldt säger att det vore otroligt positivt om materialet kunde finnas på webben i stället, men här sätter juridiken käppar i hjulet.

–Det skulle underlätta för privatpersoner och det skulle underlätta för oss. Men då krockar vi med upphovsrätten. Det är väldigt noga reglerat, vi får inte lägga ut materialet hur som helst utan att skriva avtal med de som har producerat materialet.