Den isländska finansministern Steingrímur Sigfússon brukar säga att det finns vissa saker som man inte bör folkomrösta om. Skattehöjningar eller stora ekonomiska pålagor är sådana. Jag håller med honom. Det är ganska självklart att folket instinktivt säger nej om man frågar om de vill stå för notan för att en misskött bank kraschat utomlands.

Högst juridiskt tvivelaktigt att Island verkligen är betalningsskyldigt

I Icesave-fallet är det dessutom högst juridiskt tvivelaktigt att Island verkligen är betalningsskyldigt. Det är lätt att förstå att många islänningar tyckte att ett ja innebar att man accepterade skulden för ett brott som man inte hade begått.

Men jag fortsätter att hävda att det bästa hade varit om det aldrig ens blev en andra folkomröstning (islänningarna sade ju nej med 93 procents majoritet förra året). De styrande politikerna har det senaste året lagt ned oerhört mycket krut på att förhandla fram bättre villkor med Storbritannien och Nederländerna. Man lyckades också. Exempelvis justerades räntan på skulden ned till 2,64 procent jämfört med de 5,55 procent som gällde i första avtalet.

Vidare är det faktiskt inte särskilt mycket pengar det handlar om. Den totala skulden kommer enligt prognosen att landa på 38 miljarder svenska kronor. Men över 90 procent av den summan kommer att kunna återvinnas ur den kollapsade Landsbankis kvarvarande tillgångar. Det är ”bara” 2-3 miljarder kronor som kommer att ligga skattebetalarna till last, en stor summa för ett litet örike, men knappast en ”kvarnsten runt halsen på kommande generationer” som det ibland har presenterats.

Problemet för islänningarna är att Icesave-frågan däremot inte är obetydlig för de bistra ekonomerna på IMF och de stora kreditvärderingsinstituten. IMF har länge sett en lösning på Icesave som en förutsättning för fortsatta utbetalningar av de stödlån som islänningarna behöver. Moody’s har hotat med ett nedjusterat kreditbetyg för landet vid ett nej, något som kan drabba både nationalräkenskaper och enskilda företag.

38

miljarder svenska kronor kommer den totala skulden enligt prognosen att landa på

Men nu blev det ändå en andra folkomröstning på grund av president Ólafur Ragnar Grímsson vägran att godkänna det avtal som regeringen förhandlat fram. Runt 60 procent av islänningarna sade den här gången nej. Det innebär att landet kommer att fortsätta att leva med detta öppna sår tills tvisten slutgiltigt prövas i någon internationell domstol, oklart vilken. Men eftersom det är folkets vilja, måste beslutet respekteras.

Det borde dock betyda att statsminister Jóhanna Sigurðardóttir och hennes regering nu ställer sina platser till förfogande och att landet utlyser ett nyval. Det isländska alltinget har redan röstat ja till Icesave-avtal av olika skepnader tre gånger, medan folket gett två rungande nej. Det är alltså uppenbart att regeringen går i otakt med sin egen befolkning i landets viktigaste fråga, därför bör man avgå.

Innebär då helgens besked att Island går en utdragen, ekonomisk vargavinter till mötes? Jag tror inte det. Island befolkning har genom åren genomlevt en rad katastrofer, alltifrån vulkanutbrott och försvunnen torsk till valutachocker. Islänningarna är av segt virke, de är välutbildade och har flera avundsvärda naturtillgångar.

Men eftersom den olösta tvisten både försvårar ett EU-medlemskap och gjort islänningarna mer negativa till unionen, så kommer nog vandringen framåt att bli lite mera ensam.