Mediekonglomeratet Naspers och kemiföretaget Sasol är lite typiska för de Afrikafonder som marknadsförs mot svenska, och för den delen europeiska, sparare.

Bara namnet ”afrikafond” andas potential och tillväxt, och vilken danande medelklass kan inte driva upp efterfrågan på kemiprodukter, tidningar, kabel-tv och andra varor och tjänster som genomsyrar en utvecklad ekonomi? Alltså sådana varor och tjänster som de båda företagen erbjuder.

Här finns dock en inte oviktig aspekt för ”Afrikasparare” att beakta. Naspers och Sasol, för att fortsätta på samma spår, är förvisso exponerade mot Afrikas tillväxtmarknader, men på marginalen. Naspers, som exempel, har 50 procent av omsättningen i Sydafrika, men bara 11 procent i övriga Afrika, där bolaget bland annat har runt 1,5 miljoner tv-abonnenter.

Nu växer den sydafrikanska ekonomin med närmare 3 procent per år, vilket ur ett europeiskt perspektiv inte är att förakta. Resten av Naspers verksamhet finns dock i Kina, Brasilien och Östeuropa.

Kemiföretaget Sasol har ett jämförbart geografiskt avtryck, medan oljebolaget Tullow Oil, ett frekvent inslag i flera portföljer, förvisso är ett afrikanskt bolag, men som av naturliga skäl ger större exponering mot världsmarknaden för olja, än den generiska afrikanska tillväxten.

Det finns dock pragmatiska skäl till att det blivit så här. Karin Fries, förvaltare av Carnegies Afrikafond, förklarar att fonderna som jagar afrikansk tillväxt är beroende av likviditet – aktierna måste kunna säljas eller köpas inom loppet av åtminstone en vecka.

Därmed spelar börsen i Johannesburg, den mest utvecklade på kontinenten, ”första fiol” i utbudet av afrikafonder.

Men det i sig ger sannolikt en orättvis bild av tillgängliga afrikafonder, för här finns också flertalet stora bolag som jobbar direkt mot stora delar av den afrikanska kontinenten.

Telekombolaget MTN Group är inte sällan afrikafondernas enskilt största innehav, och utgör också en sinnebild av möjligheterna i de runt 50 afrikanska länderna.

Bolaget erbjuder mobiltelefoni, internet och mobila betallösningar i bland andra Kamerun, Kongo-Brazzaville, Nigeria, Elfenbenskusten och Ghana, och har sett omsättningen öka med nästan 70 procent genom hela finanskrisen.

Ett annat vanligt förekommande bolag är matvarukedjan Shoprite, som bara i fjol öppnade butiker i nio nya afrikanska länder, med över 100 miljoner kundbesök utanför hemmamarknaden Sydafrika.

Flertalet Afrikafonder har en besvärlig tid bakom sig, med politisk osäkerhet i såväl Nordafrika som i Nigeria, Kenya och Sydafrika, för att nämna några viktiga marknader. JP Morgans fond, ”Africa Equity”, förlorade över 20 procent under 2011, men har stigit knappt tio under 2012.

Det visar på riskerna, men också på möjligheterna.

De svenskförvaltade Afrikafonderna, förvaltade av Nordea, Simplicity, Swedbank och Carnegie, har stigit i snitt 8 procent sedan årsskiftet, men även här finns en historia av höga berg och djupa dalar.

Karin Fries berättar att den politiska oron är ett ständigt inslag på kontinenten, men att det samtidigt alltid finns någon marknad som går bra. De underliggande och långsiktiga drivkrafterna, menar hon, finns dessutom kvar.

Konsumentföretag, finansiella institutioner (om än inte för tillfället) erbjuder tillväxtmöjligheter i takt med att fler unga afrikaner når arbetsmarknaden, fler kvinnor lämnar hemmen, samtidigt som infrastruktur och institutioner förbättras.

Intresset från spararna är dessutom stort, även om många – särskilt under rådande finansiella oro – är avvaktande. Överlag, menar Karin Fries, har hon dock en positiv syn på kontinentens möjligheter.

–Det känns bra, säger hon.

Många Afrikafonder har visat på stark uppgång efter ett svagare 2011. En växande medelklass i många av kontinentens länder ökar efterfrågan på många produkter och gynnar fonderna.