Ingen verkar älska premiepensionen, men den utgör bara en mindre del av det nya pensionssystem som infördes 1999. Tanken bakom premiepensionen var att den enskilde skulle få påverka delar av sin blivande pension genom egna investerarbeslut.

De borgerliga partierna drev på medan socialdemokraterna höll emot.

Arbetsgivarna sätter av 18,5 procent av din bruttolön till pensionen. Av detta får den enskilde använda 2,5 procent till att välja olika sparalternativ i premiepensionen.

Ingen verkar nöjd med utformningen av premiepensionen och en del anser att den ska skrotas.

Men det nya pensionssystemet, är det någon som älskar det?

Jo, en kategori älskar den nya pensionen. De makthavare som införde systemet och de makthavare som finns i andra länder och som funderar på att införa det.

Det nya systemet drevs igenom av de fyra borgerliga partierna och socialdemokraterna. En sådan blocköverskridande överenskommelse förhindrar effektivt kritik och vidare diskussion.

Det tidigare pensionssystemet (ATP-systemet) ansågs inte hållbart. Det nya är konstruerat så att det ger så mycket pension som ekonomin tillåter. En bra ekonomisk utveckling ger god pension, en sämre ger sämre pension.

Systemet är anpassningsbart och stabilt. Sverige har också fått mycket beröm från internationella organisationer och framhållits som ett föredöme när länder letar efter en modell som håller.

Men hur bra är systemet för den enskilde medborgaren? Det finns inte längre någon garanti för en viss pensionsnivå – som i det tidigare systemet.

Det enda som är säkert med nya pensionssystemet är att det klarar av alla ekonomiska stormar. Systemet står säkert men gör den enskilde pensionären det?

Det gamla ATP-systemet gav pension i förhållande till dina 15 bästa inkomstår. Nya systemet tar hänsyn till hela din livsinkomst. Problemet är dock att det infördes att gälla fullt ut för människor som var födda 1954 och senare.

Det betyder att människor mitt i arbetslivet fick förändrade villkor för sin pension. Inte populärt när det skedde och alla medier skrev och pratade om det. Men stormen blåste över. Det fanns som sagt ingen politisk opposition att tala om.

För de som är födda tidigare – inte minst de beryktade 40-talisterna – gäller det generösare ATP-systemet helt eller delvis. Det här är också en generation som fått sina villor betalda av inflationen och obegränsade ränteavdrag.

Senare generationer har det inte lika beviljat. Lägre inflation betyder att du får amortera själv för att ha hanterbara skulder när du går i pension.

För de yngre generationerna var det tänkt att premiepensionen, genom god aktietillväxt, skulle ge ett betydande bidrag till pensionen. Den uträkningen kan ifrågasättas.

Här finns grunden till ett generationskrig. Vilken generation klarar sig bäst och vilken får mest stryk? Är svaret så enkelt att den generation som klarar sig bäst också är den generation som satt vid makten när pensionsbeslutet togs?

LÄS OCKSÅ: Pensionsråd ännu dyra för kunderna

LÄS OCKSÅ: Vi tror mer på hantverkaren än på pensionsrådgivaren

Då och då blåser det upp debatt om hur mycket en blivande pensionär får i pension. Ingen är naturligtvis nöjd men systemet är svårt att förstå och uträkningarna bygger på prognoser. För de flesta känns pensionen avlägsen och sedan, när den kommer, är det försent att göra något åt den.

Ingen vill spräcka pensionsöverenskommelsen. Den vårdas ömt. För vad sker om en ledande politiker i ett av partierna bakom överenskommelsen ifrågasätter pensionssystemet. Det tog otroligt lång tid att få systemet på plats och nu riskerar en liten förändring i en del av systemet att sätta hela pensionssystemet i gungning.

LÄS MER: TCO: Vi har fått ett pensionslotteri.

Det är därför som Leif Pagrotsky svär i kyrkan när han vill skrota premiepensionen. Om en del av pensionssystemet ifrågasätts, och kanske förändras, så kan alla andra delar också ifrågasättas.

Och i slutändan ställs frågan: Hur bra är egentligen vårt nya pensionssystem?

LÄS MER: Tryggheten gick upp i pensionsröken.