”Kolla om du är kund hos oss! Vi mejlar dig svar direkt.” Detta käcka meddelande möter den som surfar in på pensionsjätten AMF:s sajt. Samma budskap från vilket annat företag som helst hade väckt misstankar om en märklig marknadsföringsdrive riktad mot demenspatienter eller människor med en ovana att dricka sig till långa minnesluckor. ”Kolla om du flög med oss på SAS i helgen. Vi ger besked direkt!”. ”Har du handlat mat på Coop det senaste dygnet? Vi vet svaret!”.

Men pensionsbranschen är inte vilken industri som helst. Stanna en person på gatan och fråga om vederbörande kan namnet på sin arbetsgivare och hur mycket han eller hon tjänar i månaden och du möts troligen av en men-är-du-påtänd-blick. Om du däremot frågar om de vet hur mycket som sätts av till pensionen eller ens vilket företag som förvaltar deras pengar är sannolikheten stor att de ser ut som frågetecken. Även en professor eller Nobelpristagare kan inför pensionssystemets mystiska vindlingar och vrår känna sig lika bortkommen som eskimå i en bikinibutik. Kombinationen av kollektiva tvångsanslutningar, ett lapptäcke av statliga och privata system och ett virrvarr av finstilta villkor gör att det krävs obegränsat med tid och ett närmast perverst intresse för statistiska aktuariemodeller för att skaffa sig riktigt bra koll.

Föga förvånande är det många som inte orkar bry sig. Få företag eller myndigheter har så stor påverkan på vår framtid som pensionsbolagen. Samtidigt möts de med samma intresse som en webb-tv-sänd högläsning ur telefonkatalogen. En färsk Sifo-undersökning visar att 51 procent av svenskarna känner sig oengagerade när det gäller den egna pensionen. Tre av tio öppnar inte ens det röda tjänstepensionskuvertet. Det är inte konstigt att pensionsbranschen blivit rena rama julafton för skrupelfria rånare i kostym. Liknelsen till grov brottslighet kommer inte från några radikala pensionsjihadister utan inifrån branschen själv, i en rapport författad av Alecta som presenterades tidigare i år. De hårresande exempel som radas upp i denna skrift med titeln ”Rovdriften på pensionssparare” visar varför det är betydligt mer lukrativt att starta bolag i pensionssvängen än att strula med helikoptrar, spanska ryttare och apterade sprängladdningar för att komma över några ynka miljoner i en värdedepåkupp. Till exempel kan en privat anställd tjänsteman som hamnar i händerna på fel rådgivare vid 65 års ålder ha skrapat ihop till 1,5 miljoner kronor i total tjänstepension. Samtidigt har hon betalat en halv miljon kronor i avgifter! Med klokare val sjunker avgifterna till en fjärdedel.

Denna organiserade stöldvåg fortgår med statsmakternas tysta medgivande eftersom pensionsspararna har mycket begränsade möjligheter att rösta med fötterna och flytta sina pengar. En stor del av pensionskapitalet är inlåst med livstidsavtal och inte kan röras av deras rättmätiga ägare. Det är en slags konfiskering som knappast skulle accepteras i andra delar av våra liv. Vem skulle till exempel gå med på att vara hänvisad till en och samma dyra livsmedelsbutik eller teleoperatör fram till döden?

Förändringar är på gång. Regeringen utreder frågan om så kallad flytträtt av pensioner. Samtidigt vill Finansinspektionen stoppa den armé av klåfringriga mellanhänder som genom provisioner lägger beslag på en stor del av pensionspengarna.

Hur blev det så här? Svaret ligger i den betalningsmodell som lagt grunden för finansbranschens enorma expansion över hela världen. Den som kläckte idén att finansfolk istället för fast ersättning ska ha en liten rännil av den penningström som passerar förbi deras nästippar ändrade med ett penndrag samhällets struktur.

Om barnmorskor skulle få procent på de nyförlöstas framtida inkomster skulle Maseratibilarna stå nypolerade på rad utanför BB. Om Försäkringskassans tjänstemän hade provision på utbetalade bidrag hade Socialhögskolan varit hetare än Handels.

Men modellen är under press. Ryanair klädde av sina konkurrenter med insikten att flygbolag egentligen sysslar med busstrafik på hög höjd och att ett glas champagne och en tjusig pappersduk på stolsryggen kanske inte är värt tiotusen kronor. På samma sätt är finansbranschen på väg mot en stor omställning, pressad av avreglering, ny teknik och hårdnande konkurrens. Det märks redan bland mäklarna. Att köpa 100 Ericssonaktier är idag inte mer sofistikerat än att handla ett paket mjölk. Avgifterna, det så kallade courtaget, har också sjunkit med över 90 procent sedan det glada 80-talet. Även förvaltning- och rådgivningsavgifter är redan under press. Andra områden lär följa. Att tro att människor i framtiden kommer gå med på att ge bort surt intjänade pensionskronor på samma sätt som idag är lika troligt som att reklam-tv avskaffas och telefonkioskerna gör comeback. Frågan ”Är du kund hos oss?” kommer om tio år att låta precis lika vrickad som den faktiskt är.