Den ständigt närvarande vännen av ordning invänder kanske att det väl knappast finns några aktiefonder med 13 procent i avgift.

Men det finns det faktiskt. Åtminstone om man dissikerar en typisk storbanksfond.

En typisk sådan tar ut 1,3–1,5 procent per år i förvaltningsavgift. Som regel utlovas det för de pengarna att bankens förvaltare ska bedriva en aktiv förvaltning där vinnaraktier ska sovras från förlorare så att avkastningen blir bättre än index.

Det är vackra ord men lägger man dessa aktieportföljer bredvid jämförelseindex så ser man att de oftast är lika som bär. Summerar man avvikelserna från index, alltså hur många procentenheter som fondens alla investeringar avviker från respektive aktiens vikt i index, så kan av- vikelsen från index ofta vara så låg som 10 procent.

Annorlunda uttryckt kan man säga att av en sådan aktiefond ligger 90 procent investerat identiskt med index medan 10 procent av pengarna är investerade på ett sätt som speglar förvaltarens tro på vilka aktier som kommer stiga eller falla.

90 procent av spararens pengar ligger alltså investerade exakt på samma sätt som i någon av de så kallade gratisfonderna, exempelvis Avanza Zero. Gratisfonder är indexfonder som av marknadsföringsskäl tar ut 0 procent i avgift.

För fondspararen i storbankens Sverigefond i exemplet ovan är det alltså bara 10 procent av kapitalet som motiverar en förvaltningsavgift, om man jämför med gratisfonder som alternativ. Så för varje hundralapp i aktiefonden betalar man kanske 1,30 kronor i avgift för nöjet att få 10 kronor aktivt förvaltade. Det motsvarar 13 procent av det aktivt förvaltade kapitalet.

Det krävs alltså att den aktivt förvaltade tiokronan avkastar 13 procent mer än index för att försvara fondavgiften.

13 procent är en extremt hög överavkastning. De flesta förvaltare bommar dessutom med en stor andel av sina aktieval så för att nå 13 procent i snitt måste de pricksäkra valen nog överavkasta uppåt 20 procent för att kompensera för de felval som alla aktieinvesterare oundvikligen gör.

För de senaste 40 åren summeras spekulations- avkastningen i USA till 0,3 procent per år.

Jack Bogle, 83 år och grundare av den amerikanska indexfondfirman Vanguard.

Över längre tidsperioder är en sådan överavkastning extremt sällsynt. Och vad värre är så är det nästan omöjligt för en sparare att i förväg identifiera de sällsynta förvaltare som gör skäl för sin avgift.

På kortare sikt vimlar det dock av vinnare och förlorare i fondbranschen. Skälet till det är mestadels inget annat än den statistiska variation som kommer sig av att aktier på kort sikt rör sig mycket och till synes slumpmässigt.

En intressant tanke kring detta kommer från Jack Bogle, 83 år, som grundade den amerikanska indexfondfirman Vanguard. Bogle anser att aktieavkastning kan delas upp i två delar. Dels vad han kallar för investeringsavkastning eller investment return. Detta är i princip börsbolagens långsiktiga vinstförmåga plus tillväxten i densamma. Den andra delen av aktieavkastningen kallar Bogle för spekulationsavkastning eller speculative return. Denna motsvaras av hur börsens betalningsvilja för sagda vinstförmåga kastas upp och ner beroende på börsklimat, konjunk- tur och riskaptit.

Spekulationsavkastningen är typiskt sett en mycket större siffra och kan så klart gå från stort minus till ett ännu större plus beroende på om aktier är heta eller ratade.

Dessa stora tal jämnar dock ut sig och för de senaste 40 åren summeras spekulationsavkastningen i USA till enbart 0,3 procent per år.

I stället är det investeringsavkastningen som står för värdeskapandet för aktieägarna. Det är inget konstigt.

Ser man börsen som en möjlighet till långsiktiga investeringar i lönsamma växande bolag så har man alla möjligheter att få en bra avkastning.

Ser man däremot börsen som ett kasino så får man också en kasinoavkastning, vilket för de allra flesta brukar vara att man får vandra hem med tomma fickor.

Peter Benson är fristående börsexpert och skriver regelbundet i SvD Näringsliv.