Det är den 20 oktober år 2000. Ericsson presenterar en rekordvinst på 24 miljarder kronor för de tre första kvartalen men det är det ingen som bryr sig om. Resultatet för de tidigare så framgångsrika mobiltelefonerna är en katastrof: 4,1 miljarder kronor i förlust enbart under det tredje kvartalet.
– Den där kvartalsrapporten kommer jag ihåg, säger Pia Gideon som då var informationschef på Ericsson.
Problemen inom Ericssons affärsområde Consumer Products var kända sedan tidigare men de hade accelererat under sommaren 2000.
– Jag minns att vi var inne och arbetade med rapporten på en lördag och vi fick hela tiden nya besked; den där förlusten bara växte. Det blev värre och värre och vi var så tagna av det. Till slut var jag tvungen att åka hem och ta en paus, säger Pia Gideon.
• LÄS OCKSÅ: ”Brittisk mobiljätte skyller på Ericsson”
Vid millennieskiftet har Ericsson en bedövande börsdominans och förväntningarna – och farhågorna – inför kvartalsrapporterna var omfattande och omdiskuterade.
Hösten 2012 är läget ett helt annat. Ericsson är fortfarande ett storföretag men ett storföretag i mängden. Och ingen av dagens svenska börsjättar lär någonsin uppnå samma kultstatus som Ericsson en gång hade. Bolagets framgångssaga sammanföll nämligen med Stockholmsbörsens egen och det kommer dröja länge innan intresset för aktier blir lika stort.
När Ericsson imorgon släpper en rapport som riskerar att bli en i mängden av Q3-rapporter kan det vara läge att påminna sig om hur det en gång var.
Krisen för mobiltelefonerna markerade slutet för en lång framgångsperiod för Ericsson och oturligt nog sammanföll den med en vändning nedåt för de mobila systemen.
Och eftersom Ericsson vid denna tidpunkt med god marginal var det högst värderade bolaget på börsen (bolaget stod som mest för halva börsvärdet) betydde kursras för Ericsson ett ras på börsen.
– Jag skrev ju varenda en av de där kvartalsrapporterna. Jag kommer ihåg hur vi slet och hur siffrorna gungade. Telefonerna blev ett svart hål och det var väldigt stor intern dramatik, berättar Pia Gideon.
Det mest uppenbara för en utomstående betraktare var de enormt kraftiga kasten i Ericssonaktien men internt fanns en annan fråga som krävde ledningens uppmärksamhet: företagets överlevnad.
– Orderboken försvann. Vi var medvetna om börskursen men den lever ju sitt eget liv. Internt upplevde vi krisen ännu djupare än vad man skildrade i media. Fokus internt var att rädda de projekt vi visste skulle vara avgörande för företagets framtid.
Gideon beskriver ett akut krisläge som varade i över ett år fram tills att nyemissionen var i hamn.
– En enormt jobbig tid men också en unik upplevelse att få vara med om en sådan här räddningsaktion. Det var duktiga och modiga människor som vågade fatta stora beslut. Det fanns ingen detaljstyrning och krismedvetenheten i företaget var total, säger hon.
Även om Ericssonaktien aldrig nådde upp till rekordnivån från mars 2000 var den under många år ett fortsatt hett villebråd för spekulativa placerare på börsen. Och tacka för det, en så stor aktie som vid rapporttillfällena rutinmässigt rör sig med mellan 5 och 15 procent lockar helt naturligt till sig placerarnas intresse.
Idag går det oftast lugnare till även om vi vid senaste årsbokslutet i januari fick en liten påminnelse om hur det brukade se ut - aktien rasade med 14 procent. Men frågan är om man vågar hoppas på någon större dramatik denna gång; aktien har pendlat runt 60 kronor sedan mitten av maj.
