Lånetaket på 85 procent är inget större problem för bankerna. Tvärtom. Lånetaket gäller bolån, alltså lån med bostaden som säkerhet. Men det står bankerna fritt att ge blancolån. Det är lån utan säkerhet och därför med högre ränta.
Det är också möjligt för bankerna att kräva att en borgensman för blancolånet, någon som går in och garanterar att lånet betalas. Ofta vill bankerna ha föräldrarna som borgensmän när någon yngre lånar till sin första bostad.
Så sammantaget kan banken både tjäna mer ränta och få en högre säkerhet.
Förlorarna är alla de som ska in på bostadsmarknaden och inte har föräldrar som kan gå i borgen eller har ett tillräckligt högt eget sparkapital. Bolånetak missgynnar unga förstagångsköpare.
Finansinspektionen hade andra alternativ. Ett alternativ som Finansinspektionen funderade över men valde att inte införa är någon form av krav på amortering. I många länder finns krav på att bolån ska vara betalade på 20-30 år. I Sverige finns inga sådana krav. Det är upp till banken om man vill kräva amortering eller inte. Men om lånen betalas av så minskar ju bankens ränteintäkter och därför är det lätt att i Sverige få amorteringsfria bolån.
Så för bankernas del är det mer lönsamt med ett bolånetak än med krav på amortering.
Men visst hade amorteringskrav varit bättre för låntagaren, särskilt för den unga som har erbjudande om välavlönat jobb i storstaden och inga sparpengar.
Att amortera är att minska sin sårbarhet inför framtida räntehöjningar. Just nu är amortering en av de absolut bästa sparformerna. Amortering är också ett sätt att sänka lånen i förhållande till bostadens värde. Om vi bortser från marknadspriserna utan bara ser på det enskilda huset så faller huset i värde om det inte görs några nya investeringar, renoveringar och underhåll. Amorteringen skapar med tiden möjlighet till ett nytt bolån vid en större investering som till exempel bergvärme.
Med amorteringskrav får vi också en dämpning på bostadspriserna och fördelen är att den är mer stabil. Det signalerar också ett sundare förhållande mellan spara och låna. Men minskas lånet så tjänar banken mindre pengar på det. Därför är det bästa för bankerna att vi har stora lån som vi troget fortsätter att betala ränta på år efter år.
Frågan är varför Finansinspektionen valde den andra vägen. Kanske ligger svaret i Finansinspektionens dubbla roll. Inspektionen ska både hjälpa bankerna så att vi har ett sunt och stabilt banksystem samtidigt som konsumentperspektivet också ska värnas.
Men det är inte bara Finansinspektionen som kan dämpa bopriserna med olika åtgärder. Framför allt kan det ske på politisk väg.
Ett alternativ är sänkta avdrag för ränteutgifter. Det är inget populärt förslag för vem vill minska ett skatteavdrag? Men en omvald regering brukar, avsett färg, våga fatta impopulära beslut i sin första budget. Så vi får se…
Förr eller senare måste det nog bli en förändring. Det är ohållbart i längden att vi har en kapitalskatt på 30 procent när de flesta länder inom EU har 20 procent eller mindre. Och sänker man kapitalbeskattningen så följer att ränteavdraget också sänks.
Det är ett gyllene tillfälle att göra en sådan förändring när räntorna fortfarande är på en förhållandevis låg nivå. Ännu bättre hade varit att göra det när räntorna var som lägst.
En sänkning av avdragsrätten från 30 till 20 procent ger en höjning av lånekostnaden. På miljonlånet med en ränta i dag på 2,45 procent ökar månadskostnaden med 204 kronor, från 1 429 kronor till 1 633 kronor.
Då ska vi komma ihåg att hösten 2008 kunde samma lån kosta 3 792 kronor i månaden efter skatteavdrag.
Fördelen med sänkt avdragsrätt är att det bara påverkar hushållen och inte näringslivet och jobben (annat än indirekt när vi får något mindre pengar att handla för).
Ser vi till sparandet så väntar en tid med fortsatt förhållandevis låga räntor samtidigt som inflationen kan väntas stiga. Skulle det ske kan vi få negativa realräntor och då är det inte roligt att spara på banken.
En sänkt skatt på räntan på sparkontot kan mildra detta och få människor att trots allt behålla det buffertsparande som kan vara bra att ha när arbetslösheten samtidigt väntas stiga. Det skulle också locka till att öka rörligheten på fondmarknaden.
I dag drar vi oss också för att byta fonder om vi riskerar att alltför mycket av sparkapitalet försvinner i skatt.
Bland företagarnas företrädare framhålls också sänkt kapitalbeskattning som ett sätt att uppmuntra till företagande. I tider när många kämpar för överlevnad tror jag dock inte att skatten på företagsförsäljningar den viktigaste frågan för småföretagarna.
Däremot tror jag att en del kapital som placerats utomlands kan lockas hem, särskilt som allt fler skatteparadis monteras ner.
Ytterligare ett sätt att begränsa bopriserna är att begränsa vilka som får köpa och därmed minska efterfrågan. Tidigare hade vi stränga restriktioner för människor som var skrivna i andra länder och liknande. Men i en allt mer internationell ekonomi är det fel väg att gå. Och risken är att sådana protektionistiska åtgärder slår tillbaka mot svenskar som vill äga bostäder i andra länder.
Snarare tror jag att vi kommer att se allt mer av lockrop från olika länder om att man vill att människor med pengar bosätter sig i landet. I dag är det många från Tyskland och Nederländerna som väljer att köpa fritidshus eller permanentbostad i den svenska glesbygden. Det har fått många orter att leva upp och få fart på näringslivet. Den utvecklingen tror jag att vi alla vill ha kvar.
Kring 80-talet hade vi också tron på att det gick att reglera priser. Ibland var det prisstopp på en eller annan vara. Det går rent teoretiskt att införa prisstopp även i dag på exempelvis bostäder. Men erfarenheten visar att det inte håller. Pengarna tas ut på andra sätt och ofta får konsumenten betala dubbelt istället.
Det går också att som Riksbanken försöka prata ner bopriserna genom att förutspå högre räntor. Om syftet inte är en ärlig analys av kommande räntelägen, utan ett dolt sätt att göra detta så är det oärligt. Debatten lär fortsätta. Han vill ha en klart lägre styrränta.
Det finns säkert fler sätt att, på bättre eller sämre sätt, dämpa de kraftigt stigande bostadspriserna än de som nämns här.
Så om det behövs en aktiv dämpning av bostadspriserna är det dags att diskutera fler alternativ. För en sak kan vi nog konstatera - bolånetaket är ett slag i luften och i praktiken bara en ny kassako för bankerna.
