–Vindkraft är den stora källan av ny förnyelsebar energi i Europa, säger Johan Sandberg, som har ansvaret för affärsområdet ren energi på det norska klassningsföretaget DNV (Det Norske Veritas).

Han visar en karta över de brittiska havsområden som myndigheterna bestämt ska användas för vindkraftverk. Bara den tredje rundan innebär att det kommer investeras mellan 150 och 200 miljarder dollar.

–Det handlar om att placera ut upp till 10000 vindkraftsturbiner, eller investeringar på över 100 miljarder kronor per år. Det motsvarar nästan var den norska oljeindustrin ligger nu, säger han.

I nio olika havssektorer ska det byggas vindkraftverk med en kapacitet på 32 Gigawatt. Det motsvarar ungefär samma kapacitet som 35 kärnkraftsreaktorer. Tillsammans med de första två delarna får Storbritannien en kapacitet på nästan 50GW. Men eftersom det inte blåser hela tiden kommer produktionen av ström inte bli lika stor, även om vinden till havs är starkare än på land. För 1 MW installerad effekt räknar man med 3 GWh per år till havs, mot 2 GWh per år på land.

Dessutom går det att få en mycket mer effektiv utbyggnad, eftersom konflikterna med andra verksamheter är mindre.

Enligt Svensk Vindenergi har kommunernas veto redan stoppat 380 planerade vindkraftverk på land i Sverige, och ytterligare 750 löper stor risk att stoppas.

Det är tre olika industrier som måste samarbeta för att de ambitiösa planerna för vindkraften till havs ska kunna genomföras:

–Energibolagen, som Vattenfall, har erfarenheter av turbiner på land och att arbeta med knappa marginaler. Men de har aldrig varit offshore och kan lätt underskatta de stora riskerna med att arbeta i hårt väder i Nordsjön, säger Sandberg.

–Oljebolagen och offshoreindustrin kan bygga olje- och gasplattformar till havs under svåra väderleksförhållanden. Men de har ingen erfarenhet av vindkraft och har varit bortskämda med att använda mycket pengar.

–Rederier med erfarenhet av sjöfart och avancerade logistiklösningar är de som ska utveckla nya fartyg som både ska kunna frakta ut vindkraftverken och vara en plattform för att montera dem. Några av de nya modellerna ser ut som fartyg som fått fyra eller sex ben, en hybrid mellan fartyg och så kallade jack-up-plattformar.

I dag är vindkraften till havs beroende av subventioner. Det gäller därför att få en massproduktion och ha kontroll i alla led, för att få ned kostnaderna. Tiden att bygga grunden, tillverka turbinerna, frakta ut dem och montera turbinerna måste kortas ned. Den mest kritiska fasen är monteringen till havs, eftersom det är då det verkligen kan uppstå problem.

Men det är inte bara produktionen som måste standardiseras. För att kunna finansiera vindkraftsprojekten till havs och försäkra turbinerna måste det utvecklas internationella standarder.

–DNV tar ofta initiativ till att samla alla de viktigaste aktörerna i industrin till så kallade Joint Industry Projects. Där utvecklar vi rekommendationer, riktlinjer och standarder som hjälper industrin framåt. Det gäller allt från de viktigaste tekniska kraven för design och byggande till säkerhet och underhåll av offshore vindkraft, säger Johan Sandberg.

Företagen delar sina erfarenheter och försöka bli eniga om vad som är de bästa metoderna, en process som kan ta två år för en ny standard. Även om offshore-vindkraft inte har samma risker för explosioner och brand som i oljeindustrin är det många farliga moment. Dödsolyckor har redan skett.

– Det är en riskfylld operation att lyfta 350 ton 100 meter upp i luften, på några av världens blåsigaste platser med 10 meter höga vågor och 200 kilometer till land. En turbin och rotor väger som en fullastad jumbojet men är dubbelt så stor mellan vingspetsarna, säger Johan Sandberg.

–Vi känner ett stort ansvar att försöka hjälpa industrin att göra operationerna säkra, men också snabba och kostnadseffektiva.

En viktig del av vindkraftsprojekten till havs blir också hur strömmen ska tas i land. Tio av länderna runt Nordsjön skrev den 3 december i år en viljeförklaring (Memorandum of understanding) om att bygga en supergrid, ett stort nät av kraftkablar till havs som kan samla in ström från många olika vindkraftsprojekt. Hittills har varje land byggt ut sina parker var för sig, vilket betytt att överskottsenergin ofta inte kunnat utnyttjas.

I USA planeras en 560 kilometer kraftledning som ska fungera som ryggraden för vindkraftsprojekten längs östkusten.