Utvecklingen på robotområdet styrs mycket av vad som händer inom andra forskningsfält. Danica Kragic Jensfelt, professor i robotik vid KTH, hoppas till exempel att man snart ska få fram artificiell hud som gör att robotens yttre verkligen kan kännas som en människa. Med fyra kameror på robothuvudet börjar roboten närma sig mänskligt seende. Två kameror har ett smalt blickfång och fokuserar på en sak, de två andra är bredare och är till för att roboten ska upptäcka saker runtomkring.
Foto: Ingvar Karmhed
Ögonen består av fyra kameror. Händerna påminner mest om tre metallkrokar där det bara går att röra på två av dem. Och det yttre i övrigt är inte så fagert.
Men det finns ändå gott hopp för roboten uppe på sjunde våningen i huset där KTH:s robotforskare håller till. Man har byggt upp ett rum som påminner om en blandning av kök, stökigt tonårsrum och bibliotek.
Kamerorna har blivit så pass bra att roboten nästan börjat få mänskligt seende och de stora metallfingrarna har fått inbyggd känsla så att de lättare ska kunna känna av sakerna den griper tag‑i.
–Det svåraste är att få roboten att förstå vad det är den tar i, att tolka sensordata, säger Danica Kragic Jensfelt, professor i robotik vid KTH.
Att det inte är så lätt att tolka omgivningen för en robot förstår man när forskarna visar hur roboten ska lära sig att skilja mellan olika saker som ligger på ett bord. För vad är det egentligen som utmärker en kopp? Hur ska roboten lära sig att skilja en kopp från en vas och hur ska den kunna skilja en hård kopp från en mjuk pappmugg? Greppar roboten lika hårt i pappmuggen som i porslinsmuggen blir det inte mycket kaffe kvar.
För en människa är det här triviala saker. För en robot är det en stor utmaning att lära sig vardagliga saker.
Ändå är Danica Kragic Jensfelt övertygad om att robotarna är på väg in i våra hem. På sikt kan de hjälpa oss med saker som städning och sängbäddning och Danica tror att det är viktigt att få robotarna att lära sig hur man gör genom att titta på människor.
–Om fem år kommer vi att kunna agera med robotar på något sätt i hemmen. Robotar som lagar mat dröjer säkert 15 år, om vi nu vill ha dem. Men dessutom måste vi få roboten att bete sig som just jag vill. Den ska inte bara bädda sängen på ett standardsätt utan bädda som jag vill ha det, säger hon.
Många av oss förknippar ändå robotar mest med industrin. Vi har i många år sett orangefärgade industrirobotar från ABB och andra företag outtröttligt stå och arbeta, dag efter dag.
Industrirobotarna är nyttiga, men knappast fantasieggande. Fantasi finns det däremot gott om när man söker sig till andra änden av robotskalan.
Här finns robotarna med två ben, två armar och ett huvud. Kort sagt maskiner som är gjorda för att åtminstone påminna om hur vi själva ser ut.
Framför allt är det japanerna som har drivit på utvecklingen. Företag som Toyota har visat upp människolika robotar och Sony väckte för flera år sedan uppmärksamhet med sin robothund Aibo.
–Japanerna har i decennier arbetat med att göra folk intresserade av robotar. De har utvecklat leksaksrobotar och gjort tecknade serier om robotar. Det gör att de har en helt annan syn på robotar än vad vi har i Europa och USA, säger Kragic Jensfelt.
Men det rör på sig på många håll. I USA finns exempelvis Shankar Sastry. Han är professor vid University of California, Berkeley, och beskrivs ibland som en robotguru.
Shankar Sastry har bland annat fått stöd från den amerikanska militären och de senaste åren har han arbetat med robotar i‑form av små självstyrande helikoptrar. De kan delvis jämföras med de små obemannade flygplan som den amerikanska militären använder i Afghanistan för att samla in information. Planen sköts av en operatör som sitter väldigt långt från platsen och styr planet via signaler.
Helikoptrarna tar det hela ett stort steg vidare. Tanken är att de ska styra sig själva utan att någon mänsklig pilot är inblandad.
Roboten ska också ta hänsyn till allt som dyker upp medan de utför sitt uppdrag. Stöter de på något annat flygande föremål ska de till exempel direkt kunna avgöra hur de ska svänga för att inte krocka.
Under ett besök i Stockholm visar Shankar Sastry upp hur det kan gå till. Helikoptern får själv bedöma hur den ska flyga i formation tillsammans med en annan robothelikopter eller hur den ska agera och svänga runt när den plötsligt möter en annan helikopter.
Nu är det förstås inte bara militären som utvecklar tekniken. Men det är uppenbart att Shankar Sastry ändå ser en klar obalans.
–Det är ett problem att det är så mycket som görs av militären. Det här kommer aldrig att bli riktigt stort förrän man kommer in på den civila sidan. Det är då man kan få riktigt låga priser och väldigt stora volymer, säger Shankar Sastry.
Och möjligheterna finns där, det är han övertygad om. De små helikoptrarna som styr sig själva kan till exempel lika gärna användas för att på egen hand övervaka trafik eller hålla koll på hur det växer på åkrar och i vingårdar.
Inom sjukvården arbetar man med helt andra lösningar där robotar kan hjälpa till vid operationer med mera.
–Det finns en stor potential inom sjukvården med robotar. Fast i USA är det ett problem att risken för stämningar och vem som har ansvaret för roboten gör läget så osäkert, säger Shankar Sastry.
